Flatruet. Jag har sett det på bilder på facebook. Fattat att det är ett fint ställe, där vid landets högst belägna allmänna väg. Men det går ju inte att fullt ut fatta innan man själv är där. Med fjäll åt alla håll medan man vandrar fram över fjällplatån. Med tystnaden. Vinden. Vyerna. Vackerheten.
 
Vi måste tillbaka. Hit måste vi tillbaka.
 
Och så blir det redan dagen efter, när vi egentligen tänkt göra något annat men en av ungdomarna säger 
-Vad ska vi göra idag? Kan vi inte åka till samma ställe som igår? 
 
Det är inte bara i mitt hjärta Flatruet har tagit plats...

Efter att ha åkt skidor på avslutningshelgerna hemma i Sälen samt i Trysil och Åre så avslutade vi i helgen skidsäsongen 16/17 med några dagar i Tänndalen. Bland annat för att de hade ett park-event där, men även för att vi ville ha mer skidåkning och lite återhämtnings- och tillsammanstid.
 
Skeptisk min. "Vad sa du? Är vintern slut? Redan? Det menar du inte?"
 
Snön smälter snabbt nu.
 
 #älskasnö
 
Utsikt från skilodgen där vi bodde. Specialbyggd park för helgens event. Där höll sonen & co till.
 
Vi blev väldigt sugna på att besöka Funäsfjällen även på sommaren eller hösten. Bland annat för att paddla kanot eller kajak i Svansjön mellan fjälltopparna på 1000 meters höjd samt cykla, vandra och tälta...
 
Säsongen startade med gråväder, kalla vindar och isiga pister. Och avslutades på samma sätt säsongens sista dag. 
 
Något oväntat hände i helgen. Jag blev allvarligt sugen på turskidåkning och började googla lämplig utrustning.