Idag är det ett år sedan min debubok #tillsammans #utanför kom!
 
 
Sedan dess har Hilde i boken fått möjlighet att träffa många unga och jag hoppas att hon väckt många tankar kring hur vi är mot varandra. Och att hon bidragit till att något blivit bättre för någon. Ytterligare tre böcker har kommit ut sedan dess, och tre till är antagna och på väg. 
 
 
 
 
Länkar:
Min bokblogg KlokBokTok
 
 

INLÄGGET SKRIVS I SAMARBETE MED GOLVSHOP.SE MEN TANKAR OCH ÅSIKTER ÄR SOM ALLTID MINA EGNA.

Huset är tomt. Det är dags att ta farväl. De tomma golven bär på märken och minnen från våra 17 år i huset. Jag minns hur vi letade igenom affär efter affär när vi skulle välja golv och annat till huset. Hur roligt det var att kliva in i en golv- färg eller byggaffär i början av byggtiden och hur svimfärdig man kände sig när man närmade sig samma affär i slutet av byggtiden. Vi byggde alltså hus innan internet-affärernas genombrott, idag skulle jag hellre handla golv på nätet.

Jag minns hur vi kröp på knä och la golv medan vi drömde om att små barnfötter skulle springa på det. Småningom kom de små fötterna som inte bara sprang över golven utan även repade dem med leksaker, lådor och bobby cars. Numera har de små barnfötterna storlek 40 och 45 på skorna. Hur är det möjligt? 

Alla de där åren. Alla de där dagarna. Alla små märken i huset vi lämnar. Reporna i golvet. Hacken i dörrlisterna. Spikhålen i väggarna. Nu ska någon annan flytta in. Byta golv. Slipa bort märkena efter oss. Måla över det kantstötta. Göra egna spår i huset som en gång var vårt. Som var vårt "hemma" under så många dagar medan barnen var små och blev tonåringar.

Men inuti oss finns tiden kvar. Allt den gjort med oss. Hur den format oss till de vi är idag. Med lite repor och märken. Och mycket kärlek. Nu är det dags för något annat. Ett nytt hem. Ett annat golv. En annan vardag. 

Lånad bild från Golvshop.se.

När vi bestämde oss för att  flytta till fjälls var jag beredd på att få pendla 8-9 mil enkel väg till närmaste större ort (där jag vet att det finns flera lediga jobb som jag skulle kunna söka och få). "Om man jobbar deltid och dessutom delvis kan jobba hemifrån kanske det kan funka. Då behöver man ju inte resa bort två-tre timmar om dagen varje vardag".
 
Sedan hände det helt oväntade. Ett ledigt jobb på vårdcentralen nere i byn. 9 minuters promenad från där vi bor. Jag sökte och fick jobbet. Jag ska alltså arbeta som vårdcentralspsykolog med barn, ungdomar och vuxna med oro, ångest, depressioner, kriser och annat som drabbar de flesta av oss någon gång i livet. 
 
Jag tror att detta jobb kommer att påverka och beröra mitt övriga liv mer än andra jobb jag haft. Bland annat för att jag anser det rimligt och viktigt att själv försöka "leva som jag lär". T.ex. vara fysiskt aktiv (även för att psyket mår bra av det). Våga testa att göra nya saker och göra på nya sätt även när det känns svårt och läskigt (eftersom det är så man jobbar vid många tillstånd med psykisk ohälsa). Ägna tillräckligt med tid åt återhämtning och avslappning (som är en ständig utmaning för många idag, inte minst i en trakt där arbetet är säsongsbetonat och många är egenföretagare). Tänka på och låta mig påverkas av vad mina val idag gör med mig på längre sikt (eftersom vi, inte minst vid psykisk ohälsa, gärna väljer det som känns bra på kort sikt men som inte alls gynnar oss på lång sikt). O.s.v. Det är ju inte så att dessa saker är nya för mig, men de blir ännu viktigare nu. Aktiva dagar. Aktiva val. 
 
Dessutom kommer det antagligen att vara speciellt att jobba med det jag gör på en så liten ort. Det kommer antagligen att hända att folk inte låtsas känna igen mig på Ica. Det kommer antagligen att hända att folk vill prata om sina problem med mig på Ica. Och det kommer antagligen att hända att jag träffar personer privat som jag tidigare träffat genom arbetet, och vice versa. Hur man hanterar det var även en fråga vi diskuterade på anställningsintervjun. Vilket påminner mig om hur synd det är att det fortfarande är så komplicerat, detta med psykisk ohälsa. Fast det drabbar oss alla, mer eller mindre och på ett eller annat sätt nån gång i livet.