Igår tittade vi på 10 år gamla filmer. Barnen var alltså runt tre år på filmerna. Alltid kul med tillbakablickar, och roligt att se filmerna tillsammans med barnen! Lite synd bara att vi inte filmade mer vardagssituationer. Det är lite för mycket kalas, julafton och semester på filmerna och lite för lite "vanlig vardag". 
 
Något jag därmemot inte saknar är tiden då leksaksindustrin försökte komma åt mina pengar genom mina barns önskningar och bedjande ögon. (Ett fenomen jag skrivit om i tidigare inlägg). Det värsta är dessutom att mycket av leksakerna var rena skräpet, och jag har ingen anledning att tro att det ser annorlunda ut i leksaksutbudet idag. Många av de leksaker jag ser på filmerna från när barnen var små minns jag knappt att de använde, Det är möjligt att de spreds ut på golvet (av barnen) och flyttades runt (av mig när jag städade). Däremot minns jag hur flera av dem gick sönder, hur vi försökte laga en del av dem och att vi fick kasta alltför många. Några saker har vandrat vidare till nya ägare, men jag undrar om de fortfarande går att använda.
 
Ok, nu ska jag inte var för kategorisk, en del leksaker var och är hållbara. Men alldeles för få. Och de flesta var och är för dyra med tanke på kvalitet och PPA, Pris Per Användningstillfälle. 
 
Så jävla sjukt, rent ut sagt. 
 
Och en till sak som ter sig helt sjuk nu i efterhand: på filmerna figurerade bland annat en leksaksdammsugare och en leksakstvättmaskin. Va!? Varför var barnen inte med när vi dammsög och tvättade PÅ RIKTIGT istället?
 
Jag tänker ännu en gång på att vi missat att ta tillvara en hel massa situationer där barnen och vi hade kunnat göra saker tillsammans. Kanske för att vi vuxna var så stressade eller trötta för att vi var tvungna att jobba mycket för att köpa en massa onödiga saker som knappt användes eller som snabbt gick sönder. 
 
Men gjorda val är gjorda, idag har vi andra val att göra. De påverkas dock av gårdagens val.  Dock är det lätt att dras med i den tid man lever i och i den anda som råder. 
Jag skrev ju ner lite miljötankar tänkta på Folgefonna-glaciären i ett inlägg häromdagen och idag har jag tänkt mer.
 
Jag och maken gick en promenad från den kombinerade campingen och bondgården, på jakt efter en vandringsled som vi inte hittade. Men vi hittade en traktor som spred dynga på en åker. Våra första "usch" över lukten övergick i eftertanke. Det är ju (bland annat) detta som är det naturliga. Som vi är många som är fjärmade ifrån.
 
Hur mycket av det vi äter, klär på oss och omger oss med skulle vi vilja köpa och använda om vi hade sett hur produktionen gått till? 
 
Här i byn gissar vi dessutom att man i mycket är tvungen att leva i samklang med och med respekt för naturen. Glaciären, bergen, snön och det ständiga regnet styr. För att ta sig härifrån till nåt större ställe får man åka en bra bit. Vi undrar vad man försörjer sig på. Men kanske har flera också mindre utgifter än vad många andra skaffar sig?
 
Konsumera kan man inte göra här, annat än maten i de två små mataffärerna. Några andra affärer syns inte till, och man försöker inte ens kränga skidrelaterade grejer till sommarskidåkare så har man glömt sina handskar hemma så får man vara utan. Många bor i gamla hus som sannolikt haft flera andra ägare innan. Nybyggen syns inte till. 
 
"Där ingen kunde tro att någon kunde bo" är en fras som ofta slår oss här. Fast å andra sidan, det kanske är såhär fler borde bo? Och leva?
 
Dags för fler aktiva val framöver?