Jag är en sån som haft svårt att säga nej till saker. Dels för att det är mycket som år roligt- så jag vill ju göra det. Dels för att jag känt sig bra/duktig/viktigt/efterfrågad när jag tillfrågats om att vara med på eller göra saker. Och dels för att jag varit rädd för att andra ska tycka och tänka något negativt om mig om jag säger nej.
 
Det är klart att jag sagt nej ibland, men jag har varit för dålig på att lyssna på vad JAG verkligen VILL säga ja och nej till. Förra våren kände jag dock att jag fick "nog" av flera saker som jag redan var engagerad i och som kostade mig mycket energi utan att ge något tillbaka. Jag sa nej. Det var besvärligt för andra, men jag stod på mig. Och så var det inget med med det. Mitt nej blev accepterat. Jag blev accpterad fast jag sa nej.
 
Det gav mersmak...
 
 Stopp och nej tack... Det där är inte min led...
Jag börjar till min förtjusning bli bättre på att pausa. Och planera in pauser. Jag har aldrig varit bra på det och det har ju gått bra ändå. Hittills. Det gjorde det länge för alla de utbrända jag träffar också. Ända fram till kraschen gick det bra. Eller ja, förutom vissa smygande symptom då, men de gick ju att nonchalera. Jag har ibland funderat på OM jag hade kraschat in i väggen själv om jag fortsatt i tidgare tempo. Nu tänker jag att frågan snarare är NÄR jag skulle ha kraschat.