Man har ju bara 100% tid och energi

Jag fortsätter fundera på det där med stress, tid, energi, aktivitet och återhämtning. Bland annat genom att begrunda det faktum att vi bara har 100% att fördela. 100% tid och 100% energi som ska räcka till allt. Ändå är det lätt att försöka klämma in mer. 110%. 150%. Visst går det väl att tänja lite på gränserna?
 
Nej, faktiskt inte. Det är något annat som får stryka på foten. Kanske återhämtning. Kanske egna behov. Kanske de närmastes behov. Sånt som kanske funkar på kort sikt men som på längre sikt kan stå en dyrt. Och när de räkningarna kommer skulle vi behöva den marginal vi prioriterat bort. 
 
För helst ska man ju inte ens förbruka hela sin 100%. Vi behöver ha någon sorts marginal...
Stress

Påsklov hemma i Sälen. De trötta dagarna.

Påsklovet var inte bara glada dagar. Det var även det där mentala batteriet som laddar dåligt och att ligga på soffan och vara trött trött trött och vänta på en förkylning som vägrar bryta ut.
 
Jag träffar ju numera många stressade personer genom mitt arbete, och vi brukar ofta skriva ner en lista på saker som stressar och stressat dem under det senaste året. Eller åren. Många blir förvånade eller tagna när de "svart på vitt" ser allt som bidrar till stress.
 
Min egen lista är inte heller så kort, och det är ju mycket som har varit svårt att påverka. Det har tagit energi med alla frågetecken inför flytten. Hela förra våren och sommaren när alla frågorna snurrade runt. Den intensiva sommarsemestern då vi la en hel del tid på att fixa med huset och göra oss av med saker "ifall vi skulle sälja". Hela hösten när allt klarnade, men mycket praktiskt skulle fixas och vi fortfarande inte visste hur det skulle bli att landa i det nya. Att komma ihåg en massa, massa saker. Att vara särbos i några månader och bara ses för att fortsätta packa- eller handla lägenhetsinredning på IKEA. Att avsluta ett jobb och börja nästa, visserligen med en paus emellan. Ovisshet. Nya utmaningar. Att lämna saker bakom sig. Och samtidigt som hela denna process drog igång på allvar så avslutade jag en en skrivutbildning, gav ut mina första böcker och fick nog av en del saker på gamla jobbet. Saker som länge stört och stressat mig. Och vi avslutade ännu en vinters helgpendlande till vintercampingen. Och vi drev ett ärende i ARN och hanterade i förbifarten diverse annat som dök upp längs vägen och rusade på- för det är vi vana att göra. Och så gjorde vi några resor som det egentligen inte fanns energi till. För även roliga saker kan bli stressorer- om det blir för mycket av allt och för lite återhämtning.
 
Men nu så. Strax innan påsk tömde vi det sista i huset och lämnade över det till nästa ägare. Passerade mållinjen. Sedan antar jag att luften gick ur mig. 
 
Nu gäller det att skapa tid och möjligheter för återhämtning. För att ladda batterier fulla. Sortera i vad som ger  energi och vad som tar energi. Hitta en balans. Även jag som är van att alltid kunna lägga i en högre växel måste växla ner. 
 
Stress

Har man "rätt" att varna andra för "väggen"?

Utmattningssyndrom känns numera som en del av min vardag, även om jag själv (hittills) klarat mig undan "väggen". Dock är det ju inte alltid så lätt att veta vad man har för marginal till den. Jag träffar folk både på jobbet och fritiden som plötsligt inte längre haft nån marginal. Som förvånade kraschat in i väggen. Och i många fall fanns det folk runt personen som då sa "ja det var inte oväntat". Eller "ja det har man ju bara väntat på".
 
Jaha. Andra har alltså sett risken som personen själv antagligen inte såg. Sett marginalen krympa. Men har de sagt något? Har man rätt att säga något? Och skulle den berörda lyssna? I en tid då det nästintill blivit "normaltillstånd" att ha fullt upp och lite till på agendan?
 
Stress
3