Plötsligt märker jag det. Att jag andas långsamt och lugnt. Med djupa andetag. Utan att jag tänkt på det. Medan fjället omger mig och uppfyller mig.
 
Ett av mina utvecklingsprojekt just nu är att andas djupt och lugnt. Inte snabbt och stressat. Men oftast märker man ju inte ens hur man andas. Man kanske bara märker resultatet, t.ex. att man blir mer stressad.
 
Intressant hur olika miljöer kan få en att andas på olika sätt. Vara på olika sätt. 
 
Röda rappet och långa (lugna?) svängen.
Jag fortsätter fundera på det där med stress, tid, energi, aktivitet och återhämtning. Bland annat genom att begrunda det faktum att vi bara har 100% att fördela. 100% tid och 100% energi som ska räcka till allt. Ändå är det lätt att försöka klämma in mer. 110%. 150%. Visst går det väl att tänja lite på gränserna?
 
Nej, faktiskt inte. Det är något annat som får stryka på foten. Kanske återhämtning. Kanske egna behov. Kanske de närmastes behov. Sånt som kanske funkar på kort sikt men som på längre sikt kan stå en dyrt. Och när de räkningarna kommer skulle vi behöva den marginal vi prioriterat bort. 
 
För helst ska man ju inte ens förbruka hela sin 100%. Vi behöver ha någon sorts marginal...
Påsklovet var inte bara glada dagar. Det var även det där mentala batteriet som laddar dåligt och att ligga på soffan och vara trött trött trött och vänta på en förkylning som vägrar bryta ut.
 
Jag träffar ju numera många stressade personer genom mitt arbete, och vi brukar ofta skriva ner en lista på saker som stressar och stressat dem under det senaste året. Eller åren. Många blir förvånade eller tagna när de "svart på vitt" ser allt som bidrar till stress.
 
Min egen lista är inte heller så kort, och det är ju mycket som har varit svårt att påverka. Det har tagit energi med alla frågetecken inför flytten. Hela förra våren och sommaren när alla frågorna snurrade runt. Den intensiva sommarsemestern då vi la en hel del tid på att fixa med huset och göra oss av med saker "ifall vi skulle sälja". Hela hösten när allt klarnade, men mycket praktiskt skulle fixas och vi fortfarande inte visste hur det skulle bli att landa i det nya. Att komma ihåg en massa, massa saker. Att vara särbos i några månader och bara ses för att fortsätta packa- eller handla lägenhetsinredning på IKEA. Att avsluta ett jobb och börja nästa, visserligen med en paus emellan. Ovisshet. Nya utmaningar. Att lämna saker bakom sig. Och samtidigt som hela denna process drog igång på allvar så avslutade jag en en skrivutbildning, gav ut mina första böcker och fick nog av en del saker på gamla jobbet. Saker som länge stört och stressat mig. Och vi avslutade ännu en vinters helgpendlande till vintercampingen. Och vi drev ett ärende i ARN och hanterade i förbifarten diverse annat som dök upp längs vägen och rusade på- för det är vi vana att göra. Och så gjorde vi några resor som det egentligen inte fanns energi till. För även roliga saker kan bli stressorer- om det blir för mycket av allt och för lite återhämtning.
 
Men nu så. Strax innan påsk tömde vi det sista i huset och lämnade över det till nästa ägare. Passerade mållinjen. Sedan antar jag att luften gick ur mig. 
 
Nu gäller det att skapa tid och möjligheter för återhämtning. För att ladda batterier fulla. Sortera i vad som ger energi och vad som tar energi. Hitta en balans. Även jag som är van att alltid kunna lägga i en högre växel måste växla ner.