VI bodde tydligen i ett drömhus innan fjällflytten. Många har sagt det, intresset för huset när vi skulle sälja det talar sitt tydliga språk och någonstans insåg vi ju själva att det var ett drömhus. För många. Men inte för oss. 
 
I efterhand kan jag fundera på hur mycket det var vi som ägde huset- och hur mycket huset ägde oss. Och vår tid.
 
Nu ser vi fram emot vår andra sommar utan hus. Med fjället som vår trädgård (och en liten uteplats utanför lägenheten, med en gräsmatta som någon annan klipper). Istället för att fundera på verandor som ska oljas, bryggan som ska ner i vattnet, vad som måste målas på huset och hur gräset kan växa så fort i grusgången så tänker vi på helt andra saker. Allt cykling, vandring och tillsammanstid vi har helt andra möjligheter att hinna och orka nu, när inte "drömhuset" tar så mycket av vår tid och energi. 
 
(Med all respekt för att det finns människor som är mer intresserade av hus och trädgård än vad vi är. Må var och en hitta sin egen väg...!)
 
Friheten "hemma i trädgården"... 
Ibland är det skönt att ta liften upp- och nerför berget, inte minst när man ändå har ett säsongskort liggande i fickan. En sån vandingstur gjorde vi förra lördagen. Höstfärgerna börjar smyga sin in i naturen nu och luften börjar bli sådär härligt höstigt frisk och klar. Och vi gick rätt långt fast vi skippade att gå upp och ner för slalombacken :)
 
Rensar på bloggen och hittar detta citat som jag hittat någonstans: 
 
Tre indianer skulle medverka i ett konvent i Nordamerika. För att ta sig dit flög de för första gången i sina liv. När de väl landat och hämtat ut sitt bagage satte de sig ned och blev sittande på en bänk. 
Anordnaren av konventet som också var den som mötte upp dem på flygplatsen började bli otålig och ville komma vidare. Så jobbigt kan det inte ha varit att flyga tänkte han. Lite frustrerad frågade han indianerna vad de sysslade med genom att sitta stilla sådär på bänken…?
Till svar fick han: Vi inväntar våra själar!
Flygplanet hade transporterat deras kroppar så snabbt att deras själar inte hunnit med i samma takt.
 
Jag inser att det är det jag till stor del ägnat mig åt denna sommar. Vänta in min själ. Komma ikapp efter allt som hänt, med flytten, författandet och diverse yttre och inre förändringar. Det är en av anledningarna till att många av de utflykter och resmål vi hade på "vill-göra-agendan" i våras inte varit så lockande som de "borde" vara (och kommer att vara igen). Det är en av orsakerna till att min hjärna är långsammare och segare än den brukar. Det är därför jag har ovanligt mycket tålamod med att bara vara, och låta tiden gå. Det kanske ser ut som att jag inte gör så mycket, men jag har fullt upp med att vänta in min själ och lyssna på mig själv.
 
Dessutom behöver jag träna mig på att göra mer av det även till vardags.
 
Ibland behöver man ta det lugnt för att kunna känna om det är stabilt... och läge att bygga vidare eller inte...