Flatruet. Jag har sett det på bilder på facebook. Fattat att det är ett fint ställe, där vid landets högst belägna allmänna väg. Men det går ju inte att fullt ut fatta innan man själv är där. Med fjäll åt alla håll medan man vandrar fram över fjällplatån. Med tystnaden. Vinden. Vyerna. Vackerheten.
 
Vi måste tillbaka. Hit måste vi tillbaka.
 
Och så blir det redan dagen efter, när vi egentligen tänkt göra något annat men en av ungdomarna säger 
-Vad ska vi göra idag? Kan vi inte åka till samma ställe som igår? 
 
Det är inte bara i mitt hjärta Flatruet har tagit plats...