Slutfasen på rensar-resan. Och tänk om barnen vill ha det här sen då?

Vi är i slutfasen på rensandet. I flera års tid har vi rensat ut saker vi inte behöver eller använder. Det senaste året ännu mer intensivt, för det är snart ett år sedan tankarna på att flytta till fjälls började bli mer konkreta planer. 
 
När vi är här i lägenheten som är vårt nya hem tycker vi att vi har nästan allt vi behöver här, men i huset som snart ska överlämnas till nästa ägare finns det saker kvar. Alldeles för mycket för att det ska få plats i lägenheten. Nu är vi alltså inne på det kanske allra svåraste i rensar-resan. De där sakerna vi inte kunnat ta ställning till. Och det är maken som ska utföra rensandet, medan jag på distans ska vägleda honom. Av praktiska skäl kommer vi nämligen inte att kunna vara på plats båda två. Vissa lådor kommer vi dock att få "mellanförvara" en månad eller två, men i juni ska det vara rensat och klart.
 
Jag funderar på vad som gör det svårt att hantera resten. Och vad är det egentligen som är kvar? Barnens gamla leksaker? Finglas vi aldrig använder? En gammal lampa som visserligen är fin men som mest stått på vinden eftersom den inte passat in och dessutom är så tung att den kändes livsfarlig att ha på ett bord medan barnen var små? Makens gamla barngungstol och babykorg?
 
En del av sakerna har väl en viss känslomässig laddning, men vi vill ju inte ha dem. Dock kan man ju fyllas av ångest över huruvida barnen sedan vill ha dem? Men ska vi hyra ett förråd för att förvara saker barnen KANSKE vill ha någon gång? Eller ska vi klämma in sakerna någonstans där de egentligen inte får plats och irritera oss på dem varje gång vi ska ta fram en skidhjälm eller en ren handduk? Vi kanske får ta smällen att någon kanske "harmar sig" över något vi gjort oss av med. Man kommer över sånt. Det finns nya saker att köpa. Mina barn är ju inte ens särskilt materiellt inriktade. RIsken torde vara större att de stör sig på att vi sparat saker de inte vill ha. Men de kanske inte kommer att ha lika svårt att säga "nej tack" som vi tydligen haft.
 
En del av sakerna har kanske också en viss "ekonomisk laddning", men främst såtillvida att de en gång kostat pengar. Det går ju oftast inte att få tillbaka de pengarna om man säljer saken. Fast jag vet ju vad botemedlet mot retroaktiv shoppingångest är. 
 
Jag ser fram emot den frihetskänsla det kommer att innebära att vara KLAR med detta. 
 
2
Karin%252520H%2525E4rjeg%2525E5rd

Ja, detta med saker och känslor... Jag har precis rensat i dotterns rum. Hittar pärlor i burkar och kommer på att det var länge sedan vi la några pärlplattor eller gjorde pärlhalsband. Blev sentimental och lite gråtig. En tid som är förbi och aldrig kommer igen... Och så tanken: Kan vi behålla en massa burkar med pärlor enbart av sentimentala skäl? Nej, så klart inte. Och ändå gör det så ont... Insikten om tidens gång och den ständiga föränderligheten. Lycka till i rensandet och funderingarna!

Svar: Igenkänning. Och tiden kommer ju liksom inte tillbaka fast man spar pärlorna... Men påminnelsen om tidens gång försvårar ju rensandet. Samtidigt blir det svårare att leva IDAG om man är för mycket kvar i det som var, eller försöker hålla det kvar...
Camilla

Lillian

Mycket ångest över att göra sig av med saker ligger nog i vanan. Att ha och inte slänga alltså. Vi hade hela vinden full med saker tills vi beställde hem en container och slängde det mesta. Har vi ångrat oss? Nä, inte direkt. Några böcker kan jag ångra att jag sålde av på en av alla loppisar vi haft men å andra sidan, killarna kanske inte vill ha dem till sina barn ändå.

Svar: Exakt! Som tur är har vi ända hunnit arbeta upp lite vana! Har bara saknat en sak av allt vi gjort oss av med, och den saken kan jag leva utan. Ju mer man gjort sig av med desto mer vågar man ta av vid nästa rensning...
Camilla