Semesterdagarna avlöser varandra här hemma i Sälen medan vi upptäcker den ena efter den andra av våra vinterfavoriter i sommarskrud. I vintras blev Hundfjället en favorit för några av oss, framförallt pisterna "längst bort" som ger mest utsikt bort mot grannen Trysil. Häromdagen gick vi upp till toppen på Hundfällets skidanläggning och vi började genast prata om repriser och andra vandringsalternativ- och bättre kondis och styrka så stegen uppför blir lättare och turerna längre...
 
Det var för övrigt ganska mycket folk i farten i Hundfjället denna julidag, bland annat verkade Trollskogen locka många barnfamiljer. Och den sommaröppna våffelstugan!?
 
Här kan man läsa mer om att vandra med Hundfjället som bas. Man kan även klicka vidare till en karta. 
 
 
 
 
 
 
 
Steg för steg upptäcker vi vår nya hemort, Sälen. Förra sommaren, när vi ännu inte hade flyttat hit, vandrade vi en liten bit på Södra Kungsleden, på asfaltsvägen som börjar vid Högfjällshotellet och småningom övergår i grusväg och stigar. Det blåste kallt och vi kände oss som värsta amatörerna när vi gick och frös om öronen eftersom vi varken hade mössor eller buffar med oss. Det blev en väldigt kort runda men vi hann i alla fall drömma om att ha detta i vår vardag. Nu HAR vi det i vår vardag och jag förundras och gläds gång på gång över det.
 
Vi har gått de första 2-3 kilometrarna flera gånger under våren och sommaren och pausat i vindskyddet man kommer till efter ca 2 km (där asfalten slutar). Det är verkligen värt att gå vidare en bit efter vindskyddet för när man kommer upp på "toppen" breder en utsikt med milsvida fjäll ut sig framför en. Igår cyklade vi fram till Östfjällsstugan och hade planer på att utforska rundturen kring Östfjället (på ca 9 km), men det var lite för stenigt för några av oss så vi vände istället och njöt av den långa nerförsbacken tillbaka till Högfjällshotellet. Men vandra runt ska vi testa framöver!
 
Detta kommer att vara ett perfekt ställe för vardagspromenader och cykelturer även i höst. Vi står nämligen inför utmaningen att ta oss ut på fjället även många vardagskvällar... 
 
Sjön nedanför vindskyddet där asfaltsvägen slutar. Det vita är Tandådalens "snölager" under vita preseningar.
 
På väg upp mot toppen och utsikten.
 
Utsikten går inte att fånga på bild.
Fjällvyer i skiftande blå nyanser breder ut sig från detta och högerut så långt man ser.
Man kan liksom inte se sig mätt på det. 
 
Lite vildare terräng om man vill vandra eller cykla runt Östfället istället för att ta samma väg tillbaka från Östfjällsstugan.
 
 
Fjällfika. Godaste fikat!
Vid Östfällsstugan finns flera fikaplatser ute. Och själva stugan som man kan gå in i. 
 
Vi tog samma väg tillbaka. Denna gång. Det ska bli många fler! 
 
Karta och information, skärmdumpar från Malung-Sälens vandringsguide:
 
 
 
 
 
 
 
Flera personer runt mig och i sociala medier har de senaste veckorna berättat om kurser de ska läsa den kommande hösten eller det kommande läsåret. Bland annat ska flera av de jag läste "Att skriva barnlitteratur" med gå fortsättningskursen. Det svider och river lite i mig. Jag vill också plugga mer skrivande! Nu! Men jag väljer ändå bort det denna höst- och vet att det är rätt val för mig. 
 
För att:
  • Jag just nu behöver mycket återhämtning eftersom jag fortfarande är trött efter flytten till Sälen med allt vad den inneburit det senaste året. Det var dock först i våras när allt var klart och vårt sålda hus tömt och överlämnat som jag kände av tröttheten. Eller kunde tillåta mig att känna av den. Under förra hösten var det mycket "jag kan inte pausa nu för då kommer jag inte att kunna komma upp i detta tempo igen"... Det var dessutom intensivt även innan flytten, bland annat ägnade jag ju året innan åt att plugga barnlitteratur på halvtid samtidigt som jag jobbade 80%. Plus att vi helgpendlade till Sälen varje vinterhelg och... och... och... 
  • Jag vill vara mentalt närvarande med mina barn så gott det går och i den mån jag får det kommande läsåret som kanske är det sista de bor hemma i veckorna.
  • Jag vill prioritera relationen till min man, efter 20 år tillsammans är det ju lätt att ta varandra för givet.
  • Jag vill prioritera att ta hand om mig själv mera t.ex. genom mer fysisk aktivitet och bättre mat. Och jag vill förstås tillbringa mer tid ute på fjällen, nu när jag äntligen bor med dem som granne. Jag behöver tid och energi för att skapa nya vanor, t.ex. ta mig ut på fjället med en vettig matsäck en vanlig vardagskväll. 
  • Jag fortfarande är ny på mitt nya jobb vilket tar en hel del energi.
Jag behöver alltså tiden och energin till annat just nu. Inför nästa läsår, eller läsåret därpå, är jag antagligen i ett annat läge för att plugga (och därmed även skriva mer, och satsa mer på skrivandet). Men mitt rastlösa, otåliga jag har svårt att vänta. Dessutom är jag van att kunna lägga i en högre växel. Köra på och köra vidare. Fort. Dock har mötet med många av de som råkat bli mina patienter under det senaste halvåret (p.g.a. stressrelaterad psykisk ohälsa) lärt mig en hel del. Även jag behöver tänka på hur den 100% tid och energi jag har till förfogande ska räcka till allt jag vill och måste göra. Det är lätt att försöka klämma in mer än vad som får plats och därmed, medvetet eller omedvetet, prioritera ner eller bort något som jag egentligen behöver eller vill. 
 
Att plugga får just nu inte plats i den 100% jag har till förfogande. Då skulle annat, som just nu är viktigare, få för lite plats. Eller ingen plats alls. Så även om det svider och river så vet jag att detta är rätt väg för mig.
 
 
 
Vad ska mina 100% räcka till? Hur vill jag prioritera dem?