Jag börjar till min förtjusning bli bättre på att pausa. Och planera in pauser. Jag har aldrig varit bra på det och det har ju gått bra ändå. Hittills. Det gjorde det länge för alla de utbrända jag träffar också. Ända fram till kraschen gick det bra. Eller ja, förutom vissa smygande symptom då, men de gick ju att nonchalera. Jag har ibland funderat på OM jag hade kraschat in i väggen själv om jag fortsatt i tidgare tempo. Nu tänker jag att frågan snarare är NÄR jag skulle ha kraschat.