Jag börjar till min förtjusning bli bättre på att pausa. Och planera in pauser. Jag har aldrig varit bra på det och det har ju gått bra ändå. Hittills. Det gjorde det länge för alla de utbrända jag träffar också. Ända fram till kraschen gick det bra. Eller ja, förutom vissa smygande symptom då, men de gick ju att nonchalera. Jag har ibland funderat på OM jag hade kraschat in i väggen själv om jag fortsatt i tidgare tempo. Nu tänker jag att frågan snarare är NÄR jag skulle ha kraschat. 
 
 
"Så här sitter ni och har det bra!?"

Det är antagligen inte bara jag som hört det sägas med negativ underton och det underförstådda budskapet att man borde göra något bättre. Göra nytta. Att sitta still och ha det bra- det är inte bra. 


Och ja, förr i tiden var det väl så. Som på bondesamhällets tid. Att inte göra, när det fanns att göra, kunde ju vara livsfarligt. Tog man inte tillvara hela skörden och samlade all mat man hittade kunde det innebära att man svalt ihjäl framåt vintern. Men idag, i det moderna samhälle vi lever i, kan det snarare innebära livsfara att inte pausa. Inte vila. Inte unna sig att ha det bra. För pang så smäller man in i väggen eller så smäller en hjärtattack av i kroppen på en.

Och även förr i tiden tror jag faktiskt att man vilade. När det blev naturligt utrymme för en paus, och det blev det antagligen oftare än nuförtiden.
 
Tänk om du hade en liten tjattrande apa som satt på din axel och ständigt påminde dig om alla de sätt du inte räcker till på.
 
"Du är inte särskilt effektiv på jobbet, och du borde verkligen komma igång med träningen igen. Dessutom är du så tråkig, var lite mer intressant", kanske den här apan säger. Efter en kort tystnad fortsätter den: "Familjen funkar väl sådär just nu, men du tar inte alls hand om dina vänner. Inte skaffar du dig några nya heller." Eller: "Du är en bluff och snart blir det lika tydligt för alla andra som det är för dig. Du borde verkligen göra bättre ifrån dig innan du blir upptäckt."
 
Faktum är att vi inte behöver fantisera ihop den här illasinnade apan, för var och en av oss har redan en sådan apa- eller iallafall en sådan inre röst- som ofta tjattrar om varför vi inte duger. 
 
(Citat från boken Tid att leva). 
 
 
Undrar vad vi skulle tycka om andras tjattrande apor, om vi kunde höra dem?
Antagligen att de är taskiga, elaka och orättvisa mot personen vars axel den sitter på.
Ändå lyssnar vi på vår egen apa, som om den visste något och talade sanning. 
 
 
 
"Random personers" uppfattningar om sig själva, utifrån vad deras apor tjattrar om...
Undrar hur andra skulle beskriva dem...?