Man kan möta olika typer av svårigheter när man ska rensa ut saker ur sitt hem och ur sitt liv. En av dem är att man kommer att hitta och behöva hantera många ägodelar som påminner en om den man en gång var. Och av nostalgiska skäl kan det ibland var svårt att göra sig av med de sakerna. Men min studenttid, mina första möten med min man och alla åren med våra barn kommer ju inte att försvinna för att SAKERNA som påminner om dem försvinner. Minnena finns kvar, och det som den tiden gjort med mig finns kvar inom mig. Jag är den jag är till stor del tack vare det som varit. Livet har slipat till mig till den jag är idag.
 
Den jag är idag möter jag också när jag rensar bland prylar. Men jag vill inte fortsätta vara sådan. Däremot vill jag ta med mig de erfarenheterna till nästa fas i mitt liv, och det är antagligen just de erfarenheterna som gör att jag vill vidare. Med färre prylar runt mig. Och utan de prylar som nu tar energi från mig. För att de finns runt mig och ska skötas och hanteras. 
 
Jag vill att mitt hem framledes ska vara ett fungerande "basläger" för utflykter och utomhusliv. Jag vill att mitt hem ska vara lätt att sköta, så jag kan känna att jag är klar med saker. Att det är färdigstädat. Färdigplockat. Och finns tid och kraft kvar för att ägna mig åt kreativa saker som att skriva och fotografera. Lite som i husvagnen, fast lite större. Men mindre än det vi bor i nu. Och utan en trädgård som ständigt ger mig dåligt samvete och dränerar mig på energi fast jag inte ägnar mig åt den.
 
Rensandets resa kan också innebära att säga farväl till den person man trodde att man ville bli, men inser att man inte vill bli. Under resans gång har jag hunnit drömma om andra hus än det vi har. Som vackra sekelskiftehus, byggda av gedigna utvalda material som ska hålla i många hundra år. Jag är fortfarande knäsvag för den typen av hus, och ägnade mig i somras åt att drömma om ett specifikt hus och läsa på om byggnadsvård för att kunna ta hand om det ifall det skulle bli vårt. Tills jag insåg att jag faktiskt inte vill lägga tid och energi på ett renoveringsobjekt. Att det inte är det min man och jag ska ägna oss åt när våra barn småningom flyttar hemifrån. Och att jag kanske inte ens vill äga mitt boende framöver. Vi har ju bott i vårt nuvarande hus i många år nu sedan vi byggde det, och vi är fortfarande inte klara med allt. Jag kanske inte ens är en sån som ska bo i ett hus. Eller jag var det, och jag är det, men jag tror inte att jag vill bli det. 
 
Att målbilden alltmera klarnar, att alltmera se framför mig hur jag vill vara och leva, gör det lättare att rensa. Att mer och mer släppa taget om den jag var och den jag är. För att kunna bli den jag vill vara. 
Husvagnsfamiljen

Ooooo vad roligt det kommer att bli den dagen du släpper bomben, den troliga målbilden om hur ni vill bo. Jag spricker av nyfikenhet.

Svar: :)
Camilla

Ann-Charlotte

Jag tror att vi bor i eget hus bara för att mina barn ska få växa upp så som jag gjorde ... men egentligen är jag kanske en lägenhetsmänniska. I varje fall när man ser till underhåll av byggnad och trädgård. Men jag gillar att kunna gå ut på gräsmattan och ha skogen utanför dörren förstås ... Svårt det där ;-)

Karin - vackertnaturligt

Intressanta tankar du tar upp här och i förra inlägget. Min familj downshiftade för fyra år sedan och flyttade från äldre villa (300 kvm) i fina kvarteret i stan ( Västerås) och hyrde en liten hästgård på landet. Boytan är nu 100 kvm. Vi slapp tidskrävande trädgård, skötsel och underhåll av villa och istället har vi fått ett innerligt liv nära djur och natur och med tid för våra sportaktiviteter och hästar. Väldigt bra blev det! Borde skriva mer om det. Kram och trevlig helg

Svar: Låter som en spännande och inspirerande resa, den läser jag gärna mer om! Kram!
Camilla

Åsa

Åh vad jag kan känna igen mig i din text och jag famlar där än idag. Famlar i hus eller lägenhet, slänga saker eller köpa nya saker, trädgård som ger energi eller trädgård som tar energi...ja så håller jag på hela tiden. Jag beundrar er, att ni har bestämt er för att flytta och vara i en miljö som är rätt för er. Det ska bli spännande att följa er på er resa, det inspirerar mig och någon gång kanske jag får ordning på mina tankar :).
Lycka till!!!
Kram Åsa

Svar: Tack, och roligt att du följer vår "resa"! Det har ju varit en lång väg hit, till beslutet, också även om många tankar och samtal ägt rum utanför bloggen. Många pusselbitar att vrida och vänds på innan de hamnar rätt... Kram!
Camilla

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress