Tack vare Onkel Toms Stuga så hittar jag denna text från 2007. På den tiden var jag antagligen inte mottaglig för den. Jag hade förmodligen fortfarande fullt upp med att sukta efter och skaffa mig saker. Saker som jag nu håller på och rensar ut ur mitt hem och ur mitt liv. Men inte för att skaffa nytt. Utan för att bo på mindre yta. Med bara det vi behöver. I en hyreslägenhet jag inte ens sett än. Jag som är så petig med hur saker ser ut. Eller varit?
 
Som det står i texten: 

Vårt hem börjar bli ganska trasigt. Golvlampan har revor i skärmen. Soffbordet står på rangliga ben och matsalsstolarna är udda. Därför har jag skrivit en lista: "Att köpa när vi får pengar." 

I dag rev jag den listan. Jag har ändrat mig. Jag ser inte längre allt trasigt och smutsigt och lånat i den privata bristens ljus. Jag ser det som en politisk motståndshandling. En nöjd människa är ett hot mot vår ekonomiska och politiska ideologi. Jag ska bli den människan.

 

och
 
Vi har byggt ett samhälle där vi måste vara missnöjda med gamla köksbord och ärvda kusinkläder till barnen. Vi har byggt ett samhälle där vi måste drömma om isskåp och dressingrooms. Vi har byggt ett samhälle av skitdrömmar. Det är bara att inse. Jorden har redan insett det. Den reagerar med värme. Hur vi reagerar på den värmen avgör framtiden. Det låter stort och dramatiskt. För att det är stort och dramatiskt. Nu står vi här. Och jag köper i alla fall inte en fondtapet.
 
Läs gärna hela texten! 
Vi har bestämt oss.
"Om vi flyttar till Sälen" och "När vi (kanske) flyttar till Sälen" har bytts ut till "Nu när vi ska flytta till Sälen".
 
Till jul ska vi vara på plats. 
Med en vardag bland fjäll, och med fler fjäll än Sälenfjällen på en dagsutflykts avstånd.
 
Funkar det inte flyttar vi tillbaka.
Men så tror vi inte att det blir.