På glaciären, och på vägen dit och därifrån, blir människans litenhet så tydlig. Bergen reser sig runt oss, åt alla håll. Vägen är smal, så smal att man helst inte vill ha möte. Hur har någon ens kommit på att bygga en väg här?  Det borde ju liksom inte ens gå?
 
 
Uppe på glaciären porlar vatten ur berget. Smält snö, eller om det är smält glaciäris, rinner ut över våra händer och över en hög skräp som någon tagit sig friheten att lämna efter sig.
 
 
Hur tänker man när man lämnar skräp efter sig på glaciären? Skräp som lätt blåser iväg och fastnar någonstans där ingen kan plocka upp det men där det kanske syns för kommande besökare och där det framförallt ligger kvar länge, länge. Kanske för alltid. Tänker man alls när man lämnar skräp efter sig i en sådan miljö? Om inte, hur ska man få igång tankeverksamheten?
 
 
Och samtidigt: Hur mycket skräp, gift och kemilkalier lämnar jag själv efter mig på jorden? Även om jag inte lämnar efter mig synligt skräp på glaciären så lämnar jag fotspår efter mig på jorden. Genom de val jag gör när jag t.ex. handlar och reser så avgör jag hur mycket jag lämnar efter mig. Hur många hinkar blir det? Vad har och tar jag ansvar för? 
 
 
Och hur går det med framtiden? I bilen ner berättar 13-åringa dottern om de hemska saker vi redan vet. De saker som kan hända och kommer att hända om vi inte agerar. Om vi inte inser vår litenhet, och hur beroende vi är av den jord vi förstör.