På glaciären, och på vägen dit och därifrån, blir människans litenhet så tydlig. Bergen reser sig runt oss, åt alla håll. Vägen är smal, så smal att man helst inte vill ha möte. Hur har någon ens kommit på att bygga en väg här?  Det borde ju liksom inte ens gå?
 
 
Uppe på glaciären porlar vatten ur berget. Smält snö, eller om det är smält glaciäris, rinner ut över våra händer och över en hög skräp som någon tagit sig friheten att lämna efter sig.
 
 
Hur tänker man när man lämnar skräp efter sig på glaciären? Skräp som lätt blåser iväg och fastnar någonstans där ingen kan plocka upp det men där det kanske syns för kommande besökare och där det framförallt ligger kvar länge, länge. Kanske för alltid. Tänker man alls när man lämnar skräp efter sig i en sådan miljö? Om inte, hur ska man få igång tankeverksamheten?
 
 
Och samtidigt: Hur mycket skräp, gift och kemilkalier lämnar jag själv efter mig på jorden? Även om jag inte lämnar efter mig synligt skräp på glaciären så lämnar jag fotspår efter mig på jorden. Genom de val jag gör när jag t.ex. handlar och reser så avgör jag hur mycket jag lämnar efter mig. Hur många hinkar blir det? Vad har och tar jag ansvar för? 
 
 
Och hur går det med framtiden? I bilen ner berättar 13-åringa dottern om de hemska saker vi redan vet. De saker som kan hända och kommer att hända om vi inte agerar. Om vi inte inser vår litenhet, och hur beroende vi är av den jord vi förstör. 
 
 
 
Jondal är helt klart "the place to stay" om man ska åka skidor på Folgefonna-glaciären. Men så väldigt mycket annat finns det inte att göra i byn. 
 
Idag har vi gjort några av de saker man kan göra här:
  • Köpa glass på en av byns två små affärer. 
  • Kolla om det kommit in några pengar i uttagsautomaten som fylls på en gång i veckan.
  • Titta på färjan som är en av vägarna hit och härifrån. 
  • Kasta sten och leta strandfynd på stranden (bredvid "Hälsohemmet")
  • Njuta av utsikten och miljön.
Matilda är sugen på en glaciärvandring men det får bli en annan gång. Paddla kan man också göra. Det finns även en mängd vandringsleder i varierande terräng utanför glaciären, vi får se om vi hittar nån av dem medan vi är här denna gång. Förra gången vi var här utforkade vi även den vackra vägen som går norrut från Jondal. 
 
Egentligen kanske man alltså kan göra en hel del här, när jag tänker efter... 
 
 
 
 
Tänk hur sjögräs kan klamra sig fast på stenar!
 
 
 
 
 
Samla stenar i fickan...
 
 
 
 
 
Naturfotografering...
 
...kan bjuda på överraskningar här...
 
(Fler inlägg från denna Norge-resa och andra hittar du i bloggens Norge-kategori)
Sommarskidåkning på glaciären Folgefonna i Norge. Det inledde vi sommarsemestern med 2013 och sedan dess har vi längtat tillbaka. Resan lämnade dock spår i vår vardag, bland annat var det där och då på glaciären som jag fick idén till den blogg du nu läser. Och bloggandet har ju lett till mycket annat som vi annars inte hade kommit på eller kommit iväg på.
 
Att vi kom iväg på en Norge-resa denna sommar kan vi dock tacka Anton (och freeride.se) för. Anton vann nämligen en vecka på What Camps Folgefonna-läger i en tävling som freeride hade- och eftersom han ändå skulle dit tyckte vi att vi kunde skjutsa och hämta honom. Och vara kvar däremellan. Och kanske göra nåt annat också, när vi ändå åker till Norge. Så kan det gå till när vi planerar våra semesterar...
 
Idag var första dagen på glaciären denna gång. Vädret växlade mellan regn, moln, dimma och lite sol. Men regn stoppar inte sanna entusiaster. Jag är, som så ofta, grymt imponerad av den livsstil många lever för att komma åt att åka på snö. På campingen (som ligger på en bondgård) där vi bor är det t.ex. flera som bor i tält fast regnet vräker. De som är i den här branchen verkar liksom inte ha utvecklat den där "regnväder är dåligt väder"-mentaliteten som många får när de lämnar barndomen. 
  
Tack Anton för att vi får hänga med i kulisserna!
 
 
"Men Matilda då?" frågar många. "Är hon nöjd att hänga med?"
Ja tack och lov är hon det. Hon gillar också snö, skidor och utomhusliv.
Och har nu upptäckt naturfotograferandets charm.
 
 
 
 
 
Anton drar mot parken... Fast... Var är den???
 
 
Dimman har lättat. En stund. 
 
Son och far.
 
Jag.  
 
Mycket har hänt och mycket snö har passerat under mina och våra fötter sedan jag och vi var här sist. 
 
 
 
Vägen ner.
 
 
(Fler inlägg från denna Norge-resa och andra hittar du i bloggens Norge-kategori)