När jag och barnen gjorde våra första slalomsvängar i Sälen för 6 år sedan fanns det verkligen inte på kartan att skidåkning skulle bli en så central ingrediens i våra liv som den blivit. Men nu är det så, tack och lov, och eftersom Anton tränar med Sälens IF var det i morse dags för vårt första Vasalopps-funktionärsuppdrag. Packa bagage.
 
Klockan halv 4 ringde väckarklockan i husvagnen och strax innan 5 var vi på plats vid starten. Ett visst manfall gjorde att vi var 6 personer istället för 8 som skulle packa bagage åt 10.000 personer. Att stega in på startplatsen strax före 5 och se alla lastbilar vi skulle fylla kändes lite nervöst men några intensiva timmar senare var det packat och klart.
 
Och vi hade fått uppleva lite av Vasalopps-stämningen utan att behöva åka själva ;)
 
Undrar vad vi ska ta för uppdrag nästa gång...?!
 
 
Foton från min Instagram
En av mina förutfattade meningar om vintercamping var att det skulle vara galet stressigt att packa och packa upp så ofta. Det är det inte. Men effektiva rutiner underlättar. 
 
Så här gör vi: 
 
Onsdag eller torsdag:
  • Maken lagar mat att ta med, t.ex hamburgare, lasagne eller köttfärssås. 
  • Jag bakar kaka/kakor att ta med. (Ibland är barnen med på något av detta.)
 
Torsdag:
  • Veckostädning, det varierar vem som får eller delar på det uppdraget. Oftast jag. 
  • Plocka fram det som ska med. Mycket ligger färdigpackat i förrådet sedan förra gången vi var iväg, som vissa matvaror, hygienartiklar och utekläder.
 
Fredag:
  • Starta elen i husvagnen hemifrån, på internet.
  • Bära ut den framplockade packningen. Komplettera med förberedd mat och annat som behöver packas "på slutrakan". Barnen har ansvar för sina grejer, som laddare, böcker, linsvätska... Numera finns det en checklista för vissa saker (efter en fredagskväll utan linsvätska). 
  • Medan vi sitter i bilen planerar vi övriga matinköp till helgen, sedan handlar vi det på en affär längs vägen. 
  • Vid ankomsten till husvagnen bär maken in det mesta och jag packar upp det mesta medan han hämtar vatten. Sedan kan helgen börja på allvar. 
 
Söndag: 
  • Ca kl. 16 börjar vi packa ihop och städa ur husvagnen. Det går ganska fort och följer numera ett invant mönster. En del saker lämnas kvar. Vi äter innan vi åker hem och tar hem en del disk. Ibland all disk. (Om man åker hem först när klockan går mot 17-18 brukar man slippa "Sälen-rallyt" längs vägen och kunna köra med helljus på stor del av vägen.)
  • När vi kommer hem packar maken ur det mesta, jag packar upp det mesta samt ställer in lådor o väskor i förrådet.
  • Den som hinner packar en diskmaskin som maken sedan tömmer på måndagmorgon.
  • Och så rullar en ny vecka igång... 
 

Häromdagen höll jag en liten moralpredikan om Periscope för mina barn, i lagom upprört tillstånd efter att ha tagit del av larmrapporterna där Periscope framställs som djävulens påfund. Och ja, det är skrämmande med sociala medier där man i direktsändning lägger ut saker innan man hinner reflektera. Och triggar varandra att göra saker man kanske egentligen inte vill- innan man hinner tänka efter. Och lockar till sig suspekta typer som vill se en klä av sig. Eller nåt.

 

Men jag tycker att problemet är större än så. Eller kanske egentligen ett annat. Nämligen att barn och unga i alltför stor utsträckning lämnas åt sitt öde i sociala medier. Med alla de risker det innebär. 

 

Dagen därpå berättade en kollega om när hon var barn, långt innan sociala medier fanns. Hon brukade cykla hem, några kilometer genom skogen. En dag kom det en suspekt typ i en bil och gav henne skamlösa förslag. Hennes mamma hade dock lärt henne vad hon skulle säga:

 

-Jag ska träffa någon- de kommer snart och möter mig.

 

Och gubben vågade väl inte chansa så han drog, och hon cyklade vidare på skakiga ben.

 

Idag finns det suspekta typer på många fler ställen än då. Men hur mycket pratar vi med barnen om vad de ska göra om de träffar på en, eller misstänker att de träffar på en?

 

Och hur mycket pratar vi om hur man är mot varandra, i sociala medier och när man ses?

 

Och vågar vi ens fundera på hur beroende många av oss har blivit av ”likes”, kommentarer, följare och tittare? Vad kan sökandet efter uppmärksamhet och bekräftelse få oss till? Inte bara på Periscope?

 

Mina 13-åringar hade för övrigt laddat ner Periscope båda två. Men jag fick be om ursäkt för min moralpredikan när jag fick höra vad de använt appen till. En hade kollat på en live-sändning från ett Harry Potter-event och en hade tittat på en skidtävling. De hade inte sänt något själva och såg ingen anledning till det heller.

 

Och apropå det vill jag säga att det finns väldigt mycket som är oerhört bra med sociala medier, och att det lätt försvinner ”när larmet går”. Mina barn har t.ex. haft flera intressen som inte ”alla andra de känner" har. Kanske ingen alls. Det har varit häftigt att se dem ha utbyte av andra med samma intressen på nätet. Matilda hade t.ex. runt 2000 följare på Instagram när hon var inne i en Frost-period för några år sedan. Därefter har hon haft en intensiv period med Harry Potter-relaterade konton, och nu är det feminism som gäller. Det mesta på engelska. Och det är klart att det KAN finnas nån skum typ bland dessa tusentals följare. Men det kan finnas skumma typer på affären eller i skolan också. Det gäller att försöka läsa av risker och undvika att hamna i farliga situationer. Var man än är.

 

Jag hör ju för övrigt själv till de som låtit mina barn få t.ex. Facebook och Instagram flera år innan de nådde åldersgränsen på 13. Jag vet att jag enligt vissa är en svikare, men enligt min bedömning är det lättare att ställa villkor på att ha insyn i vad barnen gör på nätet INNAN de blir tonåringar. Och det är lättare att få dem att lyssna på råd och vägledning. Tonåringar tycker ju som bekant inte alltid att de egna föräldrarna är så goda rådgivare. Jag ville passa på innan, även om de tack och lov fortfarande verkar lyssna på mig. 

 

Vi kan förbjuda våra barn att använda Periscope, men det finns mycket mer vi behöver prata om och göra. 

 

Två bra länkar, framförallt för oss vuxna:

  

No Hate Speech Movement

http://nohate.se/

Statens medieråd har fått i uppdrag av regeringen att genomföra Europarådets kampanj No Hate Speech Movement i Sverige. Kampanjens syfte att förebygga näthat hos unga.

 

Surfa Lugnt

http://surfalugnt.se/

Surfa Lugnt driver ett nationellt initiativ för att höja skolans och vuxnas kunskaper om barns och ungas vardag på Internet. Syftet är att bejaka det positiva som finns i ungas liv på nätet, som engagemang, kommunikation och kunskapsutbyte, och samtidigt ge föräldrar och andra vuxna mer kunskap att hantera fallgroparna på internet, som till exempel e-mobbning och integritetsfrågor.