För några veckor sedan ägnade jag en lördag åt något som numera sällan förekommer i min tillvaro: En shoppingrunda på stan. Förr var shoppingrundor en ganska vanlig sysselsättning i min tillvaro. Jag åkte då och då iväg till någon större stad för att gå i affärer en hel dag. Hur mycket som inhandlades varierade- men det var ju roligt att bara titta också. Gärna i sällskap med andra likasinnade. 

Jag tyckte att folk som inte gillade att shoppa var ganska tråkiga.

Nu har jag själv blivit en sån tråkig typ. Som hellre sitter på en stubbe i skogen och dricker mitt kaffe än pausar på ett fräscht fik i stan med mina shoppingpåsar. 

En hel dags shopping tedde sig alltså tidigare som en dröm men är numera snarare en mardröm. Men nyligen gjorde jag det alltså. Shoppade en hel dag.

Jag tog lite pauser då och då- ungefär varje gång jag hittade någonstans att sitta. Bland annat satt jag en stund i en skön soffa i en leksaksaffär. Någon meter framför mig stod en mamma med jagad blick. Det var något bekant över henne. Antagligen för att det var ungefär så där jagad jag själv såg ut för tio år sedan, när marknadskrafterna ville åt mina pengar genom att få mina barn att övertala mig att köpa saker. Med sina bedjande blickar och sina drömmar om lycka.

Mammans förtjusta dottern ville ha ett par plastiga utklädningshandskar som kostade 249 kronor.  Och ett par ännu plastigare utklädningsskor som kostade 149 kronor.  Jag funderade på om ett barn verkligen skulle kunna gå i skorna eftersom de såg ganska bräckliga ut med sina små plastklackar.  (Både handskarna och skorna hade förresten teman från en känd film. Film är ett fenomenalt sätt att få barn att vilja ha saker. Man kan t.o.m. sälja grejerna innan filmen kommit ut, innan barnet ens vet om filmen är bra. Sedan fortsätter filmen sälja leksaker i flera år framåt.)

Jag tittade på mamman och anade hennes inre konflikt. Jag har själv upplevt liknande dilemman flera gånger. 

"Mitt barn vill ha en leksak.Den är oproportionerligt dyr i relation till kvalitet och material- och den tid den uppskattningsvis kommer att användas. Men min dotter vill verkligen ha denna leksak. Det har nämligen  "marknaden" fått henne att tro. ”Marknaden” har också förstått att en bra väg till min plånbok och mina pengar är att gå genom mitt barn och barnets tindrande ögon. Det är svårt för mig att säga nej till mitt barn. Jag älskar mitt barn. Jag vill att mitt barn ska vara lyckligt. Mitt barn tror att leksaken kommer att leda till lycka. Det blir därför svårt för mig att låta bli att köpa". 

En fortsättning på tankegångarna kan vara:

Orkar jag ta en konflikt? Eller ska jag köpa saken? Äh, jag orkar inte tjafsa. Inte idag. Jag har jobbat så mycket den här veckan. Det har blivit långa dagar på dagis. Jag säger ja.

Och så vill man tro att man köper lite lycka till sitt barn och sig själv.

Och så jobbar man på för att ha råd att köpa dessa saker som ska bringa lycka.

Och ett antal år senare när barnet är större så står man och rensar ut leksaker ur barnets rum och undrar vad fan man gjort. Flera av de lyckobringande saker man köpt, och arbetat för att kunna köpa, verkar ju knappt ens vara använda?

Var de där sakerna verkligen vägen till lycka?

Eller gick man rejält vilse???

  

 

 

(Och ja, det är ju inte bara barn som har svårt att förstå hur "marknaden" arbetar- och att saker och lycka sällan har så stort samband som "marknaden" vill få oss att tro...)

Husvagnsfamiljen

Det där känner man igen. Inte tjatet i affären, mina barn fixar ett nej. Men julklapp. Maken är svag här, inte jag såå mycket. Kollar man årets julklappar på önskelistan har de ett värde av 3000kr till den store och 6000kr till den minste??????? Vad det blir i slutänden är det ingen som vet än, där emot vet jag att jag kommer att bli tosig på maken innan vi är färdiga. Vad lär vi våra barn? Vad vill vi säga till dem? Julen är mysig men inte julklapparna, jag har faktiskt börjat hata, jag vet ett starkt ord, julklappar.

Svar: Mina barn fixar också ett nej men att samhället ens er ut på ett sätt så vi ska behöva hamna i dessa lägen är ju liksom... helt galet...
aktiva dagar

elisabeth

jag handlar väldigt ofta begagnat, vet ju oftas vad de vill ha.

funkar jättebra

ute i god tid.

men det är hemskt vilken handlings hysteri som råder.

kram

Svar: Toppen! Ja mycket kan man ju hitta begagnat! Såna fynd gillas!
aktiva dagar

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress