Helgen tillbringade vi som sagt i Kläppen.

Efter att vi släpat upp husvagnen dit på torsdagkväll. 

 

Anton var med på Blue Parks läger och tävling.

Matilda var sjuk och tog det lugnt  i husvagnen.

Vi föräldrar åkte skidor och kollade på tävlingen.

 

Till min glädje, apropå det jag skrev nyligen om föräldrar, tid och (o)engagemang, kunde man se många föräldrar (och även mor- /farföräldrar) på plats vid parken med matsäck, pepp-talk, tid och engagemang.

Och det var inte många mobiler i sikte, förutom de som användes för att filma med.  

 

Helgen bjöd på snö, sol och mera snö...

Ca 3 dm nysnö väntade på oss på fredag morgon...

Lördagen bjöd på strålande sol och "blue bird"-himmel.

Söndagen, tävlingsdagen, vräkte snön ner igen...

 

Efter en vinter med låååång väntan på att parken i Bjursås (där vi vintercampat) skulle komma igång var det som paradiset att komma till Kläppens fina Snowpark. Landets bästa!?!

Där världeliten åker parallellt med kidzen.

I helgen såg vi t.ex. världselit-snowboardåkaren Sven Thorgren sätta trick i parken. 

 

Nu längtar vi redan tillbaka...

 

 

 

 

Det är ju inte självklart att man får med sig tweenisar på promenad eller cykeltur. Eller vardagsäventyr. 

Jag vill dock försöka få in rörelseglädje bland skärmtiden inför tonåren och hela det kommande livet. 

Knep som hittills rönt vissa framgångar:

 

Att ta med "Lånehunden". Alltså låna en hund.

(Vi kan inte ha hund själva p.g.a. allergi men "Lånehundens" iver och glada viftande svans kan få upp vem som helst av oss ur soffan)

 

Att ta med gott fika. Eller rättare sagt: fika utomhus om man ändå ska fika! 

 

Att ta med mat. Eller laga mat ute. 

(Detta är dock ett område att utveckla för oss).

 

Att vissa tar longboarden istället för walking-skorna.

 

Att turfa eller geocacha.

 

Att se till att det blir en trevlig stund.

Med goda samtal och helst några skratt. 

 

Att ta med kompisar till barnen.

Eller göra en familje-tur tillsammans med en annan familj/några andra familjer. 

 

 

Mina skidor sjunker ner i nysnön.

Jag pausar för att vila lite.

Det är alldeles tyst runt mig. 

 

Då dyker de upp från ingenstans, mitt i det vita.

Ett gäng ungdomar, eller unga vuxna.

De flyger fram. 

Gör stora svängar i den branta backen

fast det knappt går att svänga

när man har snö upp till knäna.

De skattar så varmt och gott

medan snön yr runt dem.

Ett djupt och äkta skratt. 

Ända inifrån.

 

Någon av dem ramlar

tumlar runt i ett moln av snö

och reser sig med snö från topp till tå.

Leende.

Skrattande.

 

Det där skrattet.

Det låter så bekant.

Fast det är sällan jag hör vuxna människor skratta på det där sättet.

Det låter som...

..ett barns glädje och förtjusning i ett lyckligt ögonblick...!? 

Fullständigt närvarande i nuet...