Jag tycker om att resa men jag är inte så förtjust i att planera. Jo en del moment är ju roliga i planeringen men inte alla. Inte finplaneringen. Räkna dagar, fundera på hur många dagar vi behöver ha på oss, fundera på vilka saker vi ska boka på förhand och vilka vi inte ska boka på förhand, jämföra priser, jämföra alternativ, samla fakta, oroas över allt jag antagligen missat eller planerat galet...
 
Men nu måste vi verkligen  börja ta tag i att boka sommarens "Harry Potter-tour" till England och Skottland. Vi ska ju resa runt på (bl.a) flera platser där filmerna om Harry Potter spelades in. Efter många om och men har vi nu bestämt oss för att våga oss på att ta med husvagnen på resan. Trots smala vägar och vänstertrafik. Planen är att färdas på breda(re) vägar med vagnen och sedan ställa den på lämpliga campingar (det verkar finnas rätt många och på något sätt måste ju folk ta sig dit med sina husvagnar!) och sedan göra utflykter från den.
 
Det har även i övrigt varit väldigt många "turer" i planeringen kring denna resa men vi kommer nu att kombinera bloggbussen-vinstresan med denna. Vilket bl.a. innebär att vi först tar båten till Tyskland och sedan åker vidare till Holland där vi tar en annan Stenaline SE-färja för att komma över till England. Tyvärr går det ju inga båtar från Sverige till England längre. Ett annat alternativ om man vill ta båten till England är att åka med mellan Calais och Dover. Eller ta kanaltunneln. Ytterligare några alternativ och bolag  finns alltså och de kan man hitta listade här hos Motormännen. 
 
(Inlägget innehåller affilate-länk)
 
 
 

Dagen efter Jordens dag (som jag skrev om här och här samt på min aktivadagarcom-instagram och på min privata facebook-sida) förvånades jag igen över bristen på engagemang. Bristen på likes. Bristen på kommentarer. Tystnaden. Förbigåendet. När man skriver om miljö- eller klimatrelaterade saker.

Eller förvåning kanske är fel ord. Jag har ju sett detta flera gånger nu. Många gånger. Förvåningens tid är förbi. Snarare fylls jag av något annat. Ledsenhet. Oro. Rädsla.

Jag vet att mycket måste göras ”ovanför våra huvuden” men jag tror att alla och envar också kan göra mycket. Själv. I egna val och genom att påverka andra- människor runtomkring men även företag och politiker.

Sånt tänker jag på när jag åker till jobbet dagen efter Jordens dag. Jordens dag som jag aldrig tidigare hade hört talas om fast den tydligen funnits sedan 1970. För att uppmärksamma miljöpåverkan. Jag tänker att det kanske ändå inte är någon idé att försöka. Kanske ska jag ändå strunta i alltihop jag också. Återgå till hur jag levde för 5 eller 10 eller 15 år sedan. Återgå till att göra färre bra val istället för att sträva mot fler bra val. Skita i alltihopa och tänka att va f-n, det går åt helvete i alla fall. 

Just då smäller något till i mitt huvud. Nej jag har inte fått en hjärnblödning av upprördhet över sakernas tillstånd. En stor kvist har ramlat ner på mig och trasslat in sig i mitt hår. Jag är inte religöst lagd eller så men ju mer jag ”umgås med naturen” desto mer tror jag jag på en god kraft. Moder Jord eller nåt. Ska jag tolka kvisten i mitt hår som ett tecken från henne? Och vad försöker hon i så fall säga? Kvisten är ju typ död så hon kanske också tycker att jag ska lägga ner. Ge upp. Fast å andra sidan är det ju döda kvistar som kan lossna och blåsa iväg. För det finns inga träd ovanför huvudet på mig. Kanske tycker hon ändå att jag ska fortsätta, Moder Jord. Jag vet att detta låter löjligt men Livet har tidigare lett mig in på oväntade vägar genom att saker ”lagts i min väg”.

 Sedan glömmer jag bort det där medan dagen går och arbetsuppgifter avverkas.

Tills på kvällen när någon i familjen påtalar att jag kan vara stolt över att ha imponerat på en kompis till barnen som varit på besök och imponerad sagt ”Har ni bara ekologiskt?!” när mellanmålet serverades. Uppenbart missnöjd med antalet ekologiska varor i det egna hemmet. Ändå tror jag inte att hens föräldrar tillhör kategorin som ber barnet ställa tillbaka paketet med ekologisk mjölk på affären- för att istället ta ett oekologiskt paket. Jag har sett det hända några gånger. (Och nej vi har inte BARA ekologiskt, ska jag tillägga, men mycket. Och jag vet att alla inte har råd- men många har det. Och jag vet att ekologisk mat är omdiskuterat men för mig låter det ändå vettigt att på olika sätt försöka minimera mängden gift man får i sig.)

Jag väljer att kombinera dessa händelser till  ett svar: Eller en uppmuntrande klapp på axeln. 

1+1=2. Just när jag behöver det. 

Ja jag ska fortsätta. Göra aktiva val. Öka antalet bra val. Försöka påverka andra. Fast de tycker att jag är jobbig. Och någonstans hoppas jag ändå att alla inte tycker det. 

Och kanske kan lite jobbig kognitiv dissonans ibland bidra till förändring. Det har ju gjort det hos mig. Någon gång någonstans har fröna såtts. Och nu sås nya frön. Hela tiden. Varje dag. 

 Och så tänker jag på ännu en sak. Som en kollega sa till mig apropå andra saker.

”Du är aldrig uppgiven”.

Jag vill inte bli uppgiven. Jag vill verkligen inte det. Och jag vill inte att mina barn ska bli uppgivna.

Ledsen, arg, rädd. Men inte uppgiven.