Läser idag en intressant text på Yle.fi, Eva Frantz: Därför är min åttaåring på Instagram.
Sociala medier och barn har diskuteras vid x antal tillfällen i x antal sammanhang där jag varit med och åsikterna brukar vara rätt varierande. Tack vare Evas text inspireras jag nu till att skriva om hur jag tänker...
 
Mina barn har, liksom många andra barn, Instagram. Och facebook. Innan 13 års ålder, som ju är åldersgräns på facebook.
 
Jag är helt på det klara med varför jag "brutit mot reglerna", och det är mina barn också.
 
Det handlar inte alls om att "alla andra får", utan såhär tänkte och tänker jag:
 
Barn idag växer upp med sociala medier och "offentlighet online", t.ex. genom Instagram, Facebook, bloggar och annat. Jag har sett dåliga och bra exempel på hur barn och ungdomar (och vuxna) hanterar detta. Jag tänker att hur ska barnen kunna lära sig vad som är bra och dåligt om ingen lär dem? Och vem ska lära dem?
 
Jag tänker att jag som förälder är en viktig aktör i att lära dem vad som är rätt och fel "online". Den viktigaste aktören, faktiskt. Vad är ok att lägga ut och inte lägga ut? Vad skriver man och vad skriver man inte? Hur ska man bete sig? Vad finns det för risker? Vad ska man tänka på?
 
Vi kan tycka vad vi vill om "offentligheten online" men våra barn kommer att finnas där. Finns där. Ska hantera denna värld, som inte fanns när jag växte upp. Och som de kommer att kunna bättre än jag, kanske kan bättre än jag. MEN nån sorts kompass tror jag mig ändå kunna bidra med. Men jag tror att chanserna är betydligt mindre att de lyssnar på mig när de är 13 eller 14 år än när de är 9, 10 eller 11. För som bekant tycker man ju att föräldrar är ganska töntliga och att mammor är ganska tantiga när man själv är i tonåren. Så därför fick mina barn konton och möjlighet att börja manövrera i denna värld medan de fortfarande är kloka nog att lyssna på sin kloka mamma... :)
 
Dock hoppas jag förstås att jag och mina barn, även när de är i tonåren, ska ha en relation där vi kan prata med varandra om viktiga saker. Även livet online. Men jag är medveten om att risk finns för att jag under den perioden inte kommer att betraktas som en helt tillförlitlig eller trovärdig källa...
 
Så därför fick mina barn börja innan 13 års ålder. Med villkoret att jag får läsa det de skriver och följa det de gör. Nu är de snart 13 och vi har kunnat släppa en del på det. Men på vägen dit har vi haft samtal som jag tror gör dem bättre rustade för "livet online". Som, som sagt, är en naturlig del av deras liv.
 
Och ja, förstås försöker jag även själv föregå med gott exempel. Tänka på vad jag lägger ut och inte lägger ut på blogg, instagram och facebook. Visa att jag reflekterar över det. Låta barnen godkänna innan jag lägger ut bilder på dem eller skriver saker om dem. Sånt.
 
Så tänker jag.
 
Det blir lätt mycket tal om alla faror "där ute"... Men tänk så mycket roligt det finns! Dela intressen med likasinnade, hålla kontakt med personer man sällan kan träffa, inspireras, motiveras och peppas av sånt man läser och ser... Och mycket mer... 
 
 
Travellink kör just nu, i samarbete med Svenska Resebloggar, en tävling där man kan vinna 3000 kr att resa för genom att skriva en reseberättelse. Jag vill förstås tävla (och vinna...) men vad ska jag skriva om? 
 
Jag tror först att Travellink "bara" har flygresor och hotell, och "bara" till exotiska resmål. Såna som jag inte reser till just nu. Men som jag borde skriva om för att ha en chans att vinna? Sedan upptäcker jag att de har en massa olika slags resor både för privatpesoner och företag. Flygresor, hotellresor, paketresor, aktiviteter, sportresor, skidresor... Till en massa olika ställen. Ja resor för en massa olika typer av människor i olika livsskeden- eller "rese-faser" i livet. 
 
Tankarna går vidare till att olika perioder i mitt liv har inneburit olika typer av resande. Och att olika personligheter sannolikt reser på olika sätt.  Och att hur man reser, och om man reser, också beror på i vilken miljö och i vilket sammanhang man föds eller hamnar. 
 
Själv "föddes jag in i resandet", eller i alla fall in i en miljö och ett sammanhang där detta med att resa var något ganska självklart. Min mormor och morfar drev en resebyrå som de hade startat på 60-talet. Min pappa jobbade på havet under hela min uppväxt, främst på passagerarfärjor. Flera äldre släktingar hade rest till USA, dock för att hitta en försörjning snarare än för nöjes skull. Även andra släktingar reste, både nära och långt bort. Själv var jag på många resor i Europa, med pappa som reseledare. Och jag satt och läste på klistermärkena på väggen i personalrummet på mormors och morfars resebyrå. Tärnaby. Hemavan. Vad är det för ställen? Och ska det stå Hemavan, eller har man stavat hemma-van fel? Fast finns det nåt som heter hemma-van?  Vad är man då? Van att vara hemma? Och jag följde med pappa på hans jobb. Passagerarfärjorna mellan Sverige och Finland. Otaliga timmar på kommandobryggan och i radiohytten med "pipandet" från telegrafisternas morse-kommunikation i radioapparaterna i bakgrunden. Världen, där ute någonstans. Medan jag spanade ut över hav, fyrar och horisont. I vackra solnedgångar som speglade sig i ett spegelblankt hav. I  piskande höststormar. I isande kyla, med en isbrytare som bröt upp en farled i isen framför oss. Varierande utsikter. Precis som i livet. Ibland är det lugnt och ibland får man hålla i sig i väggarna för att kunna gå rakt eller stå upprätt. Och ibland klarar man sig själv och ibland behöver man någon som lotsar en eller banar väg åt en... 
 
 Jag och den älskade känslan av att vara på väg...
 
Sedan jobbade jag själv en del med resa, hav och horisont som en del av arbetsmiljön. Och kanske var det där någonstans, bland vilsna och målmedvetna resenärer, som intresset för en annan sorts resa, människors resa genom livet- och psykologin- på allvar tog fart och småningom påverkade mitt yrkesval.
 
Att resa på egen hand, eller med vänner istället för familjen, var det premiär för när jag tågluffade efter studentexamen. Vind för våg kors och tvärs i Europa, innan mobiltelefoner fanns. Då var man "på egen hand" på ett annat sätt än med dagens ständiga uppkoppling. Än mer spännandre resor blev det då jag halkade in på studier i religionsvetenskap "vid sidan av" psykologistudierna, tack vare mitt intresse för religionspsykologi... Och för de studieresor man kunde hänga med på... För en ganska billig peng (professorn var bra på att söka stipendier och bidrag) upplevdes resor och djupdykningar i olika kulturer och religioner i Marocko, Kina och Israel. Synd bara att jag missade Indien...
 
Jag gjorde även flera charterresor under tidiga vuxenår. Jag minns bl.a. en resa till Egypten där jag och mitt resesällskap förirrade vi oss in på ett stort hotellområde med semestrande skandinaviska barnfamiljer. Av utbudet att döma verkade de inte behöva lämna hotellområdet på hela semestern. Vilken mardrömssemester tyckte vi. 
 
Ett antal år senare, efter att ha hittat kärleken, pluggat klart, byggt hus och fått tvillingar framstod dock den typen av semester som den perfekta. Att tillbringa semesterdagarna i solstol och pool, ha allt man behöver inom räckhåll och inte behöva fatta några större beslut än vilken glass man ska välja! Vilken dröm! Tänk var saker förändras! Och man själv?!? Charter-drömsemestern förverkligades några gånger innan barnen blev större och andra äventyr tog över. Och- att resa med barn till ett charterresmål kan för övrigt också vara ett tillräckligt stort äventyr... 
 
Parallellt med charter-resorna reste vi mycket i närområdet, på utflykter till de "klassiska" ställen man "brukar" besöka som barnfamilj. Inspirerade av en annan familj som skaffat husvagn skaffade vi också en  husvagn, främst för att förlänga dagsutflykter till helgutflykter. Vi som aldrig skulle ha husvagn. Men husvagnslivet vann snabbt våra hjärtan och hela familjen älskar lugnet i den- och i att vara på väg. Att vakna till en ny dag och tillsammans fundera på vad man ska göra och vart man ska åka. Friheten i att ta dagen som den kommer. Och tryggheten- i att ha sitt boende med sig, och det man behöver för dagen. Varken mer eller mindre.  
 
En annan sak vi aldrig skulle göra var att åka skidor. Av någon anledning testade vi ändå- och nu, några år senare, ska vi börja vintercampa. Hade någon för fem år sedan sagt åt oss att vi nu, fem år senare, skulle vara galna i snö och skidåkning och ha en husvagn vid en skidbacke så hade vi aldrig trott det. Men- man ska aldrig säga aldrig... 
 
Och kanske kommer, tack vare snö-kärleken, även Hemavan och Tärnaby att besökas och bli mer levande för mig än klistermärkena på mormors och morfars resebyrå...
 
Även andra resmål än de man når med husvagn eller skidor lockar nu då barnen är större. De är nu 12 år och har hunnit få egna drömmar, mål och förslag på resefronten. Som London. Alperna. USA. Och jag hoppas få resa tillsammans med dem även när de blir tonåringar. Hitta resor som lockar oss alla även då. Och efter det. Det är så intressant och givande att få dela varandras resor och upplevelser. För även när man reser tillsammans så gör man lite olika resor. I alls fall vad gäller hur man upplever resan. Och vad som händer i en själv när man reser. 
 
En utmaning är ju dock att hålla sig i form så man orkar med de resor man vill göra och det liv man vill leva även när man blir äldre. Jag samlar på mig målbilder när jag ser och hör vad andra gör. Klätterparker och ziplines med barnbarn vid 65. Snowboard i Alperna vid 70. Skidåkning till 90. Bungyjump vid 95. Kanske varvat med pilgrimsvandringar, husbilsresor i Europa och tågresor i fjärran land? Det finns så mycket kvar att upptäcka!  
 
Att hålla sig i form för att orka och få vara med så länge som möjligt är dock inte den enda utmaningen vad gäller resande (och livet) idag. En stor utmaning både för mig och andra resenärer är förstås att resa inom ramarna för vad miljön och klimatet klarar. Samtidigt tror jag att det i den tid vi lever i ändå är viktigt att resa, uppleva och möta andra människor, kulturer och sätt att leva- för att få syn på oss själva och vår spegelbild. Få perspektiv. Hur är vi präglade av den tid och kultur vi lever i? Och vem är jag, vem vill jag vara, vart är jag på väg i livet, hur kan jag påverka mitt liv, framtiden och världen? Medan vi håller på med den yttre resan händer ofta något även inuti oss. En inre resa. Vart den för oss kan vara lika spännande som vart den yttre resan för oss.
 
Detta blev inte direkt en reseberättelse, som var det man skulle skriva för att vara med och tävla. Eller så blev det just det. En reseberättelse, om hur resandet kan se ut i olika perioder under livets resa.
 
 
 Så mycket att upptäcka!
Och bevara!