Det pågår just nu på en del håll, iallafall i den finlandssvenska världen, en ganska livlig debatt på temat "blogga om sina barn". Vad och hur "får" man blogga, och inte? Vilket ju tangerar temat vad man lägger upp och inte lägger upp på facebook, instagram etc. Viktiga frågor. Med många åsikter. Både i den aktuella debatten och annars. 

Jag har tänkt och tänker en hel del kring detta. Både apropå eget och andras skrivande i offentligheten. Just "offentligt bloggande" är nytt för oss i familjen och det som syns här är bara valda delar av vårt liv. Där de inblandade godkänt att det läggs ut. Största delen av vårt liv syns inte här. Och detta är ju ingen "barnblogg" i den bemärkelse som åsyftas i den nu aktuella debatten. Men ändå. 

Jag tror det är  väldigt viktigt att tänka efter vad man lägger ut och inte i bild och text. Tänka på att det finns kvar. Att det inger en bild av vem vi är. Även om det bara är valda delar vi visar, av oss eller barnen eller nån annan.

Men man ska inte heller förringa det värde bloggarna kan ha på många olika sätt. Eller sociala medier. Och jag tror inte vi kan bromsa oss ur utvecklingen. Hur det än blir med framtidens mediavanor kommer många av de som är barn och unga idag att växa upp med den "offentlighet" vi idag har online. Vare sig det är vi föräldrar eller de själva som lägger ut saker. Bådadera kan bli pinsamma en gång.

Och: vem ska lära de unga hantera den "offentliga världen online"? Vad man lägger ut och inte? Hur man beter sig ute i den sociala internet-sfären? De lever i den världen vare sig vi tycker det är bra eller dåligt. Vare sig de kan hantera den eller inte. Vare sig de vill eller inte. Vare sig vi vill eller inte. 

Jag tänker att jag som förälder vill kunna vara ett stöd och ett bollplank för  mina barn i hur de ska hantera den världen. Fast jag själv inte vuxit upp i den tror jag att jag har saker att bidra med. Och att mina barn kan vilja lyssna på mig och prata med mig och fundera och reflektera tillsammans med mig. För det gör de, iallafall än. Men jag har ju inget att bidra med i dessa frågor om jag inte är "där". Online. Hur ska jag  kunna anses ens lite tillförlitlig, om jag inte vet vad jag pratar om och inte är där? 

Bl.a. genom dessa bloggar/bloginlägg  kan ni ta del av den aktuella debatten och klicka er vidare, både till deras tidigare inlägg och andras inlägg i debatten...

http://engulapelsin.blogspot.fi/2014/01/annu-mer-om-barn-pa-natet.html

 
 

Samt i detta intressanta finlandsvenska radioprogram:

http://arenan.yle.fi/radio/2037274

 
 
 
 
Katarina

Det är intressant!
Jag själv mår dåligt då folk hänger ut bilder och videos på gråtande eller bråkande barn. Eller uppdaterar om allt de gör hemma, barn eller inte.
Bilder som visar för mycket är ju inte heller kul.
Inbillar mig att om man mår bra så fattar man var gränsen går. Och det kommer garanterat slå tillbaka om man inte har fattat det. Jag sitter ju med två generationer hemma och kan med facit i handen se vad som var bra och mindre bra. ;)
Tror för den delen att en del av alla sociala medier kommer att självdö. Det blir lite sandlåda för vuxna.

Freedomtravel

Jag har också funderat en del över det där. Själv bloggade jag inte när Peters söner var yngre. Sedan jag började blogga har jag alltid frågat dem först, och oftast visat bilderna som jag tänkt lägga ut innan jag lägger ut dem. Sedan har jag i och för sig märkt att de mestadels är positiva till att jag lägger ut bilder. Fast jag skulle aldrig aldrig skriva om något som vi tjafsar om, eller några problem eller liknande. Sånt tycker jag är privat... Jag reagerar inte så mycket när folk lägger ut bilder på små barn, men när de är större (går i skolan och har klasskompisar osv) kan jag fundera en del över vad folk skriver och hur det eventuellt påverkar barnen. Men jag måste erkänna att jag inte riktigt vet vad som är rätt, var gränsen borde gå osv...

Svar: Ja det är en svår men intressant fråga, detta med det "nya offentliga rummet" online...
AktivaDagar

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress