Allt har sin tid... och varje resa har sin tid...

När jag var runt 20 och hade sommarjobbat ihop lite pengar styrde jag och en kompis mot Egypten på charter-resa. Egypten bjöd på sol, bad, snorkling, öken och pyramider. Trots att vi åkte charter var vi lite lagom äventyrslystna, inspirerade bl.a. av en (sommar-) jobbarkompis. 
 
En dag förirrade vi oss in på ett stort hotellområde med primärt skandinaviska, kanske rentav primärt svenska, turister. Av utbudet att döma behövde de som bodde där knappast lämna hotellområdet på hela semestern. Barn plaskade runt och skrattade och skrek och föräldrar softade i solstolar och försökte hålla sidorna i boken de läste torra från poolvatten och svett. Vilken mardröm, konstaterade vi snabbt och lämnade området så fort vi kunde (hitta ut därifrån). Att sitta i en solstol eller bada i poolen hela dagarna, vistas på hotellområdet mer eller mindre hela tiden och inte fatta några större beslut än typ vilken glass man ska välja framstod för mitt 20-åriga jag som en mardrömssemester. 
 
15 år senare återvände jag i minnet till detta "studiebesök". Ett antal år och två barn senare framstår samma mardröms-scenario som... en dröm... Helt enkelt den optimala semestern med två små barn... Allt serverat, från mat till underhållning och aktiviteter, i ett snyggt fräscht format. Dessutom gick drömmen att förverkliga och hade namnet Sunwing family resort. Sunwing family resorts är Vings egna familjehotell med "det absolut bästa de kan erbjuda barnfamiljer". Med, som Ving skriver på sin hemsida: "finslipning in i minsta detalj för att hela familjen ska få en så avkopplande och lyckad semester som möjligt. En sak har vi lärt oss: mår barnen bra gör föräldrarna det också. Men tvärtom är lika sant, mår föräldrarna bra gör barnen det också." Jag är beredd att hålla med. Lyckan var t.ex. stor när vi hittade svenska fiskbullar i hotellaffären, det enda ett sjukt barn kunde tänka sig att äta. Då är man glad att hitta en burk fiskbullar, till vilket pris som helst och 30 spänn framstår då som väldigt förmånligt för lite fiskbulls-lycka. 

Det finns tretton Sunwing Family Resorts. Vi har gjort fem Sunwing-resort-resor, till fyra av ställena; Cypern, Gran Canaria (två gånger), Mallorca och Rhodos. Barnen har då varit mellan 4 och 8 år. Sedan dök annat upp (husvagn och skidåkning?) och vårt resande övergick i en annan karaktär. Funderar dock på att åka till ett Sunwing även nu med lite äldre barn men konceptet har fått en hel del konkurrens av annat och är inte längre riktigt samma dröm för oss. Men vi har fått många fina minnen, upplevelser och sköna dagar på Sunwing. Och ibland behöver man de där dagarna när dagens största beslut är vilken glass man ska välja....
 
Vill man förresten läsa mer om Vings miljöarbete kan man läsa r. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Charter
3

me&i, barn och kläder och vårkollektionen 2014

Idag släpptes vårkollektionen 2014 från me&i. Mina barn har vuxit ur deras barnkläder (i storlek och stil) men märket har fått bidra med mycket färg och hållbara plagg i barnens garderober genom åren. Dessutom har plaggen gett bra återbäring då man sedan sålt dem på  Tradera. Upptäckte inte me&i direkt när de startade 2004 men ganska snart därefter. Till de första favoriterna hörde en rosa t-shirt med grå applikationer på rygg och bröstficka med döskallar på. En tröja som både pojkar och flickor så uppenbart kunde ha.  Äntligen rosa! Tyckte min tuffa son som då slapp gå och spekulera på tröjor på tjejavdelningen. Eller avundsjukt snegla på syrrans garderob.  
 
Detta var alltså innan rosa slog igenom till killar.Typ 2005 eller nåt? Det var innan dess alltså ännu mer murrigt på killavdelningarna i många affärer än vad det är idag. Och eftersom tjej- och killkläder ofta verkligen ser ut som just tjej- och killkläder så krävdes det mycket mod för en kille som ville klä sig i rosa. För då var han hänvisad till tjejavdelningen och tjejtröjor med puffärmar och katter med rosa glitter på magen. Och det krävdes mod och kanske även en del galenskap för mammor och pappor för att köpa  en sån tröja och låta en son ha den på sig på dagis (ja jag vet att det heter förskola...). Även om man själv försöker vara open-minded är det ju inte självklart att dagiskompisarna och deras föräldrar eller ens fröknarna är lika open-minded... Och hur går det då? Blir sonen retad? Mobbad? Klarar han att tro på sig själv och sin stil fast kompisarna kommer med kommentarer eller skrattar? Eller ska man hindra honom innan hans ens försökt? Förklara att "den rätta vägen är den smala vägen" och säga att rosa inte är nåt för killar? Fast man tycker att det är så eller borde vara det?
 
(Vilket även H&M, KappAhl, Lindex m.fl. sedan insåg några år senare då det plötsligt svämmade över av rosa tröjor på pojkavdelningen...En trend som dock sedan mattades av?) Hur som helst, den rosa pirat-tröjan var en välsignelse just då.

Det är inte lika svårt för en tjej att gå till dagis med killkläder, har jag också kunnat konstatera. Inget konstigt med att dottern tog på sig tröjor med Byggare Bob och Spidermans. Cool tjej liksom. Fränt. Tufft. Häftigt. Det krävs mer mod av en kille för att klä sig i tjejkläder (eller av föräldrarna för att låta honom göra det, för barnen kanske ännu inte förstått vad som "gäller") än vice versa. Varför? Är det liksom sämre med det "tjejiga"? Varför?

Åter till me&i och rosa unisex-tröjor. En annan sån variant var den knallrosa t-shirten med döskallar i turkos  och vitt över hela tröjan. Självklart val att köpa till både dottern och sonen. Minns ännu åsynen av en rad  barn som vinkade hejdå i dagisfönstret i varsin sån tröja. Mest var det pojkar. Och så dottern. Alla med glada ansikten och glada tröjor. Eller ja, döskallar är väl kanske inte så glatt. Men färgen. Och kombinationen av det rosa och det tuffa och att det passar för killar OCH tjejer.  Att det inte MÅSTE vara skillnad.

Just det har jag tyckt mycket om hos me&i. Att det inte måste vara skillnad. Att man kan ha lika. Att pojkar kan ha färgglada kläder. Att flickor kan ha tuffa kläder. Och bekväma kläder!

Dessutom är kläderna från me&i öko-tex-certifierade vilket innebär att de inte innehåller en massa gifter. Fast... det är inte riktigt ekologiskt... Det är endast deras babykläder som är ekologiska... Hoppas se mer av den varan hos dem framöver! För giftfria kläder är inte alls något självklart idag, inte ens till barn. Dessutom prioriterar me&i bra arbetsförhållanden och förstås bra kvalitet. (Du har väl förresten inte missat att skriva på Greenpeace kampanj för giftfria barnkläder?)

Numera handlar vi inte så mycket från me&i. Mest har det blivit mysplagg till mig en och annan mössa (de är underbara, stl 3 är perfekt för vuxna!). Själv skulle jag vilja se lite mer färgglädje även på deras vuxenkläder. De har blivit lite för "damiga och eleganta" för min stil. Och färglösa. Jag vill också ha färg.

Bland dagens nyheter skulle jag kunna tänka mig en mössa till, eller ett par mjukisbrallor till sommarens softande i husvagnen...  Och hade jag små barn skulle vissa av barnplaggen vara givna favoriter... Eller... många...  

 

Produktbilder från me&i.
Ekologiska kläder - Kläder
1

Blogg-etik, sociala medier, barn och integritet...

Det pågår just nu på en del håll, iallafall i den finlandssvenska världen, en ganska livlig debatt på temat "blogga om sina barn". Vad och hur "får" man blogga, och inte? Vilket ju tangerar temat vad man lägger upp och inte lägger upp på facebook, instagram etc. Viktiga frågor. Med många åsikter. Både i den aktuella debatten och annars. 

Jag har tänkt och tänker en hel del kring detta. Både apropå eget och andras skrivande i offentligheten. Just "offentligt bloggande" är nytt för oss i familjen och det som syns här är bara valda delar av vårt liv. Där de inblandade godkänt att det läggs ut. Största delen av vårt liv syns inte här. Och detta är ju ingen "barnblogg" i den bemärkelse som åsyftas i den nu aktuella debatten. Men ändå. 

Jag tror det är  väldigt viktigt att tänka efter vad man lägger ut och inte i bild och text. Tänka på att det finns kvar. Att det inger en bild av vem vi är. Även om det bara är valda delar vi visar, av oss eller barnen eller nån annan.

Men man ska inte heller förringa det värde bloggarna kan ha på många olika sätt. Eller sociala medier. Och jag tror inte vi kan bromsa oss ur utvecklingen. Hur det än blir med framtidens mediavanor kommer många av de som är barn och unga idag att växa upp med den "offentlighet" vi idag har online. Vare sig det är vi föräldrar eller de själva som lägger ut saker. Bådadera kan bli pinsamma en gång.

Och: vem ska lära de unga hantera den "offentliga världen online"? Vad man lägger ut och inte? Hur man beter sig ute i den sociala internet-sfären? De lever i den världen vare sig vi tycker det är bra eller dåligt. Vare sig de kan hantera den eller inte. Vare sig de vill eller inte. Vare sig vi vill eller inte. 

Jag tänker att jag som förälder vill kunna vara ett stöd och ett bollplank för  mina barn i hur de ska hantera den världen. Fast jag själv inte vuxit upp i den tror jag att jag har saker att bidra med. Och att mina barn kan vilja lyssna på mig och prata med mig och fundera och reflektera tillsammans med mig. För det gör de, iallafall än. Men jag har ju inget att bidra med i dessa frågor om jag inte är "där". Online. Hur ska jag  kunna anses ens lite tillförlitlig, om jag inte vet vad jag pratar om och inte är där? 

Bl.a. genom dessa bloggar/bloginlägg  kan ni ta del av den aktuella debatten och klicka er vidare, både till deras tidigare inlägg och andras inlägg i debatten...

http://engulapelsin.blogspot.fi/2014/01/annu-mer-om-barn-pa-natet.html

http://amandas.papper.fi/2014/01/21/jag-erkanner/
 
http://linnjung.com/2014/01/25/synlig-barndom/
 

Samt i detta intressanta finlandsvenska radioprogram:

http://arenan.yle.fi/radio/2037274

 
 
 
 
2