Du som läser här på bloggen har antagligen förstått att vi älskar snö och skidåkning. Men så har det inte alltid varit. För fem år sedan hade jag fortfarande inte fattat att jag KAN lära mig åka skidor. Eller ens ta mig nerför en backe på slalomskidor. Jag hade fortfarande en massa tankar om att jag INTE kunde lära mig och INTE vågade testa. Typ tankefällor. Men jag och barnen vågade testa- här kan du läsa mer om det projektet. Sonen testade ganska snart därefter även snowboard och gick en vecka på snowboardskola men sedan blev den mest liggande eftersom skidor var roligare.
 
För två år sedan fick dock hela familjen en gemensam snowboardlektion i julklapp. Ja det var väl jag som fixade den julklappen, jag som var helt säker på att snowoard, DET kan jag VERKLIGEN inte ens STÅ på. Men dottern ville väldigt gärna lära sig snowboard, sonen ville få till bättre svängar- och jag tyckte det var bra att vi vuxna var med på lektionen så vi hörde hur det skulle gå till- för att kunna stötta barnen. Ja men tjena liksom... Efter den lektionen fick sonen i alla fall till svängarna riktigt bra och vi andra upptäckte att det faktiskt var möjligt att ta sig nerför en backe på snowboard. Och rädslan för att ramla kom man snabbt över- eftersom man ramlade så mycket att man till slut inte orkade vara rädd för det längre. 
 
Sedan tänkte jag ändå lägga ner hela snowboard-projektet för egen del men peppa dottern att fortsätta, hon som egentligen var drivande i att den där snowboard-lektionen blev av. Men så en dag låg "min" bräda på rea-bordet på en sportaffär, till halva rea-priset. En bräda (Burton Feather) som jag hade resarchat fram som den perfekta nybörjarbrädan, och väldigt snygg var den också. Sånt får man ta som ett tecken!? Så brädan följde med hem.
 
Men sedan har det liksom varit dåligt med tillfällen för snowboardåkning. Lite testade vi igen under vintern efter den där lektionen men det gick väl sådär. Dottern tog en lektion till, tillsammans med en kompis. Och DEN läraren lärde verkligen ut ett användbart tips vad gäller att svänga. Det är "bara att hålla ut händerna åt det hållet man ska åt- och titta åt det hållet- så hamnar man där". Och ja, faktiskt. Det gör man!  (För då lutar man liksom rätt och då gör brädan som den "ska". MEN rädslan gör lätt att man spjärnar emot lite och då ramlar man...)
 
Men sedan gick tiden igen utan lämliga tillfällen att träna och vara nybörjare. Men nu så! 
 
Här i skidbacken  på vintercampingen är bara två barnbackar öppna än vilket är perfekt läge för att träna snowboard... Tankefällorna är numera lättare att hantera.... Även om jag känner igen dem från när jag var ny på skidåkningen. 
 
Jag kan nu bromsa mig ner för backar och jag kan svänga med brädan. Det kan väl då inte vara HELT omöjligt att få nån sorts flyt på detta så man kan kalla det för att ÅKA snowboard!?!
 
En rolig grej här i backen är dessutom att jag har gott sällskap av några andra damer/mammor som också tränar snowboard-åkning. Idag fick den ena till riktigt fina svängar vilket peppar mig... 
 
Fast jag måste kanske pausa någon dag nu medan blåmärkena bleknar. Dessutom har det varit tuff träning eftersom jag inte vågar åka den knyckiga knappliften med brädan och istället har GÅTT uppför backen. Hoppas folk inte tror att jag är så snål att jag inte näns köpa ett liftkort. 
 
Jag vet inte om det finns något riktigt begrepp för fenomenet men jag själv brukar i alla fall kalla det additions-ångest. Det där när man ser och hör en massa saker som andra gör- och plussar ihop allt och tror att man själv ska hinna och orka ungefär allt det. Och mår lite dåligt när man inte gör det. Med förnuftet fattar man ju att man inte kan göra ALLT det x antal personer man träffar eller följer i sociala medier gör. Men känslorna fattar inte alltid det som förnuftet fattar. Och känslorna påverkar lätt förnuftet och tankarna. . 
 
Jag tycker själv att jag brukar klara mig ganska bra utan att drabbas av additions-ångest men vissa tider på året är risken lite större än annars. Som kring semestern och vid jul. Ojojoj vad mycket spännande andra gör och hinner. Och oj vad andra bakar och pyntar och handlar inför jul. Räcker verkligen det jag själv gjort?
 
Men det gör det ju. Jag vet det egentligen. Att det är "good enough". Alldeles tillräckligt bra. 
 
 
Vi har ju alla med oss en massa antaganden och livsregler om hur vi är och om hur andra är och om hur livet är. Och om hur vi och livet borde vara. Vad vi ska och inte ska göra. Vad man borde. Vad man måste. Vad man inte får. O.s.v. Vare sig vi är medvetna om det eller inte. Oftast är vi inte så medvetna om hur dessa antaganden och livsregler ser ut. De sitter djupt och mycket av dem får vi med oss under uppväxten, från familj och andra viktiga personer. Och de handlar om en massa olika saker. 
 
Idag tänker jag på vilka antaganden man kan ha kring detta med julfirande. Framförallt kring julstädningen innan firandet. Och att de antagandena (liksom många andra) ofta är nedärvda från generation till generation. Det kanske var funktionellt att göra på samma sätt som tidigare generationer förr, när tillvaron inte förändrades så väldigt mycket från generation till generation. Jag antar t.ex. att det i många generationer var logiskt att städa till jul. Då hade man väl lite mindre annat för sig när alla vårens, sommarens och höstens sysslor var avklarade hemma på gården. Jag gissar också att man inte veckostädade på samma sätt som vi gör idag. Det är i alla fall helt klart att man inte drog fram dammsugaren på torsdagkväll för nån el hade man ju inte. Inte heller hade man det materiella välstånd som vi har idag och som gör att vi spenderar ofattbara summor på julklappar. Och spenderar tid på att hitta något att ge "till den som redan har allt". Och förresten, apropå prylar så hade de ju dessutom betydligt mindre saker att hantera när de skulle julstäda förr i tiden. 
 
Så ja, i gångna generationer verkar det ha varit rätt logiskt att storstäda innan jul. Men idag? 
 
För mig personligen finns det inget logiskt alls i att storstäda innan jul. Den tiden på året är jag som tröttast och har en massa annat att göra som jag knappt orkar och hinner. Dessutom är det ju så mörkt att man inte ens ser om det är dammigt eller inte, eller om fönstren är rena eller inte. 
 
Ändå sitter de där antagandena och livsreglerna om att det ska vara storstädat till jul så djupt att det är svårt att låta bli. Även om jag tycker att jag "downshiftat" och "downsizat" julfirandet och julklappsantalet och julstädandet börjar tvivlet gnaga några dagar innan jul. Blir det verkligen julstämning om jag inte skrubbat under badkaret? Dammsugit under soffkuddarna? Torkat köksskåp? O.s.v. 
 
Sedan tillkommer ju även antaganden och regler om andra julrelaterade saker. Som maten. Bakverken. Julklapparna. O.sv... 
 
Förra julen tillbringade vi med att åka skidor i Sälen, liksom julen innan. Jag minns faktiskt inte om jag storstädade innan vi åkte eller om jag lyckades låta bli... Jag tror inte att jag helt kunde hålla mig och det kan jag inte idag heller... Tanken på vilka antaganden och regler om julfirandet jag vill föra vidare till mina barn manar dock till reflektion idag... medan jag dammsuger soffkuddarna och kämpar emot impulsen att städa bakom spisen... 
 
(Dock kan det ju förstås vara så att man verkligen vill storstäda just innan jul och väljer att göra just det just då. Men det viktiga, tänker jag, är att välja. Det man vill och det som passar en själv. Inte tro att man måste göra på ett visst sätt för att man själv eller andra alltid gjort så.)
 
 
 
 
 
Sälen julen 2013