Idag när jag åkte till jobbet tänkte jag på detta med att bli pensionär. Ja jag har ju långt dit än. Om jag kommer dit. Det kan man aldrig veta eller vara säker på, har jag alltmera insett vartefter människor runt mig tvingats vandra vidare, lämna jordelivet, alltför tidigt. Bland dem flera människor som betydde mycket, betyder mycket för mig. Jag vet inte hur mycket de tänkte på att de skulle göra saker sedan, ”när de blir pensionärer”. Jag tror att flera av dem gjorde mycket medan de levde, hade tiden. Tog vara på dagen. Carpe diem. Det numera uttjatade begreppet, men hur mycket gör vi det? Fast vi har orden i en kedja runt halsen eller uppspikade väggen eller intatuerade i huden. Carpe diem blev så modernt att det blev omodernt. Fast, kan det bli det? Är det inte en ständig fråga, en ständig utmaning, hur vi ska ta vara på vårt liv och de dagar vi har? Men, som ett tecken i tiden, blev även Carpe diem kommersialiserat. Något man kan köpa och äga. Fast, tar vi mera vara på dagen för att vi har denna påminnelse på oss eller runt oss? Eller blir vi vardagsblinda för den, precis som för mycket annat vi köper och äger?

 

I morse, på samma resa till jobbet, låg för övrigt röklukten tung över orten där jag bor. Igen. Från den Stora Branden, modern tids största brand. Den var nära, även om den var några mil bort. Den rörde sig fort. Vi behövde aldrig packa och ge oss av, men tanken hann ändå komma. Vad skulle vi ta med oss om vi skulle bli tvungna att lämna vårt hem? Vad packar man om man, som var fallet för flera som bodde nära branden när det var som värst, har 10 minuter på sig och vet att man kanske inte kommer att ha något att återvända till? Vad är viktigt?

 

För de flesta verkar fotoalbumen vara något man skulle ta med sig. Och fotona i datorn. Och förstås inte i första hand för att dessa saker är något ”vackert materiellt man vill ha med sig” utan för det de står för. Upplevelser, minnen, känslor, nära och kära. Dagar som kom och gick. Dagar man tog vara på- eller inte tog vara på.

 

Ändå fortsätter karusellen. Jobba, handla, konsumera, hantera ägodelar… Medan vi längtar efter mer tid. För att göra det vi vill. Men sedan. När vi blir pensionärer. Då…

 

Och jag är också fast. Snurrar med. Vill ha. Vill äga. Men jag försöker tänka, vad spelar egentligen roll. Vad är jag nöjd med och vad ångrar jag av mina val, hittills i livet. Vad vill jag- egentligen. Hur ska jag välja nu? Men att välja nytt eller annat kan också vara smärtsamt. För det kan innebära att tvingas se sig själv i ögonen. Och spegeln- eller bakspegeln. Och konstatera att man valt fel. När man tittar i bakspegeln. Fast man trodde det var rätt. Jag själv tycker  t.ex., nu i efterhand, att jag skulle ha jobbat mindre när barnen var mindre. Konsumerat mindre. Haft mer tid tillsammans. Varit ute mer. O.s.v.  

 

Men då är då och man får acceptera det som varit och fokusera på att blicka framåt. Ta vara på dagarna och livet.  

 

Och, förstås, hoppas att man blir pensionär. Men ta vara på dagarna och förverkliga drömmar även innan dess.

 

Jag har flera målbilder kring vad jag vill uppnå och hur jag vill vara som pensionär. Dessa baserar sig mycket på personer jag läst om eller sett. Jag vill t.ex. vara en sån som åker skidor när jag är 90. Eller varför inte snowboard, åtminstone vid 70… Som klättrar höghöjdsbanor med sina barnbarn. Som har styrka och kondis för att gå uppför berg, med eller utan skidor. Och jag vill vara närvarande. På riktigt. Här och nu. Där och då. Och på vägen dit. 

 

Dock är frågan hur jag ska ta vara på mina dagar nu- för att kunna uppnå detta sedan- om jag fortfarande är med då.

 

Sånt tänker jag på idag. På väg till jobbet. Där jag ska jobba mindre nu. Det har jag valt. Mindre pengar men mera tid att själv förvalta över...

 

Och sedan läser jag denna artikel i DN  på lunchen och tänker ännu mer...
Lena

Bra tankar. Livet bara snurrar på och plötsligt hittar man sig själv nånstans och undrar vad som hände.

Kram Lena

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress