26 augusti 2014

Tomatsoppa

Recept- enkel mat

Enkelt, billigt (iallafall när tomaterna är billiga...) och gott...
 
Ingredienser:
Lite smör eller olja att steka i
1 gul lök
ca 800 g tomater
1 dl vatten
1 dl grädde, cirka
grönsaksbuljong 
Ev. lite salt och peppar.
Möjligen en nypa socker för att lyfta fram smaken. 


Gör så här:
Hacka löken.
Hetta upp smöret/oljan  i en kastrull.
Stek löken en stund.
Skär under tiderna tomaterna.
Lägg i dem samt övriga ingredienser, utom grädden. 
Låt koka under lock i 20 minuter.
Smaka på soppan och tillsätt mera salt och peppar om det behövs.
Mixa.
Tillsätt en skvätt grädde.
 
Ät gärna med färskt bröd eller varma mackor till.
 
 
 
Vi har ju alla en massa tankar om oss själva. Hur vi är, eller hur vi tror att vi är. Skapade i våra huvuden och i våra tankar, i samverkan med våra erfarenheter och mötet med omvärlden och andra människor.
 
Mina bilder av mig själv har varit såna som att jag...
 
...är en sån som är klumpig och har dålig balans och därmed är dålig på en massa saker, som att klättra i klätterställningar... (vilket jag därmed undvikit att göra...)
 
...är en sån som aldrig kan lära sig sånt som att åka skidor...
 
...är en sån som avskyr att vara i skogen och står på en sten och suckar och slåss med myggen när jag är tvungen att plocka nåt liter lingon till skolans lingonsylt...
 
...är en sån som är dåligt på en massa saker (kanske det mesta eller rentav allt) som har med fysisk aktivitet att göra och därmed blir vald sist i brännbolls-laget på skolgympan. Och kommer sist i de grenar jag motvilligt deltar i på skolans friluftsdag... Och kommer sist eller nästsist i Cooper-testet...
 
... är en sån som gympaläraren ler lite år när jag klagar över ont i benhinnorna. För att det liksom låter så osannolikt att jag skulle ha sprungit så mycket att jag ens skulle ha kunnat få ont i benhinnorna av det...
 
o.s.v.
 
Och frågan är väl vad som var på riktigt, vad som var i mina tankar och vad som blev självuppfyllande profetior. Man blir lätt så som det förväntas att man ska vara. Och då kanske man inte ens försöker förändra, eller förändras. Och man kanske inte ser att man har någon valmöjlighet. 
 
Men trots ovanstående har jag, konstigt nog, försökt hålla igång kroppen någorlunda genom åren, även om det gått i perioder och även om jag aldrig blivit vältränad. Och kanske har jag till viss del rört på mig för att inte "en sån som är riktigt tjock" också. (Lite tjock kände jag ju mig redan). 
 
Med denna som bakgrund: Desto häftigare att börja förändra bilden av sig själv.
Även om det tar tid. Och de gamla bilderna inte helt vill ge vika. Fast andra tankar och bilder tar plats.
 
Tankar och bilder som att jag är en sån som... 
...visst kunde lära mig åka slalom... 
...klarar att svänga och bromsa och åka lift med snowboard- och kanske kan lära mig ÅKA...?!
...älskar att vara i skogen...
...vågar cykla över rötter och nerför berg...
...tycker det är roligt med hinderbanor och klättergrejer...
...KAN bli stark...
...tycker att mat och fika smakar bäst utomhus...
...vill ha mer och mer av livet utomhus...
...hittar barr i min ryggsäck...
...o.s.v...
 
Och apropå denna blogg så kanske någon tror, av namnet att döma, att det är en träningsblogg. Aktiva dagar. Det är det inte. Det är en blogg om olika slags aktiviteter på resande fot och i vardagen. Skildrat av mig medan jag (och min familj) upptäcker nya saker på resan genom livet... Om livet och oss själva och vad vi kan, vågar och klarar... Vilket ofta är mer än vi först tror...
 

 
Vad har vi byggt för väggar i våra tankar- om vad vi kan och inte och om hur vi är?
Vad händer om vi går utanför gränsen, utanför boxen, utanför comfort zonen?
Kikar bakom väggen?
Vem hittar vi där?
 
 
 

Idag när jag åkte till jobbet tänkte jag på detta med att bli pensionär. Ja jag har ju långt dit än. Om jag kommer dit. Det kan man aldrig veta eller vara säker på, har jag alltmera insett vartefter människor runt mig tvingats vandra vidare, lämna jordelivet, alltför tidigt. Bland dem flera människor som betydde mycket, betyder mycket för mig. Jag vet inte hur mycket de tänkte på att de skulle göra saker sedan, ”när de blir pensionärer”. Jag tror att flera av dem gjorde mycket medan de levde, hade tiden. Tog vara på dagen. Carpe diem. Det numera uttjatade begreppet, men hur mycket gör vi det? Fast vi har orden i en kedja runt halsen eller uppspikade väggen eller intatuerade i huden. Carpe diem blev så modernt att det blev omodernt. Fast, kan det bli det? Är det inte en ständig fråga, en ständig utmaning, hur vi ska ta vara på vårt liv och de dagar vi har? Men, som ett tecken i tiden, blev även Carpe diem kommersialiserat. Något man kan köpa och äga. Fast, tar vi mera vara på dagen för att vi har denna påminnelse på oss eller runt oss? Eller blir vi vardagsblinda för den, precis som för mycket annat vi köper och äger?

 

I morse, på samma resa till jobbet, låg för övrigt röklukten tung över orten där jag bor. Igen. Från den Stora Branden, modern tids största brand. Den var nära, även om den var några mil bort. Den rörde sig fort. Vi behövde aldrig packa och ge oss av, men tanken hann ändå komma. Vad skulle vi ta med oss om vi skulle bli tvungna att lämna vårt hem? Vad packar man om man, som var fallet för flera som bodde nära branden när det var som värst, har 10 minuter på sig och vet att man kanske inte kommer att ha något att återvända till? Vad är viktigt?

 

För de flesta verkar fotoalbumen vara något man skulle ta med sig. Och fotona i datorn. Och förstås inte i första hand för att dessa saker är något ”vackert materiellt man vill ha med sig” utan för det de står för. Upplevelser, minnen, känslor, nära och kära. Dagar som kom och gick. Dagar man tog vara på- eller inte tog vara på.

 

Ändå fortsätter karusellen. Jobba, handla, konsumera, hantera ägodelar… Medan vi längtar efter mer tid. För att göra det vi vill. Men sedan. När vi blir pensionärer. Då…

 

Och jag är också fast. Snurrar med. Vill ha. Vill äga. Men jag försöker tänka, vad spelar egentligen roll. Vad är jag nöjd med och vad ångrar jag av mina val, hittills i livet. Vad vill jag- egentligen. Hur ska jag välja nu? Men att välja nytt eller annat kan också vara smärtsamt. För det kan innebära att tvingas se sig själv i ögonen. Och spegeln- eller bakspegeln. Och konstatera att man valt fel. När man tittar i bakspegeln. Fast man trodde det var rätt. Jag själv tycker  t.ex., nu i efterhand, att jag skulle ha jobbat mindre när barnen var mindre. Konsumerat mindre. Haft mer tid tillsammans. Varit ute mer. O.s.v.  

 

Men då är då och man får acceptera det som varit och fokusera på att blicka framåt. Ta vara på dagarna och livet.  

 

Och, förstås, hoppas att man blir pensionär. Men ta vara på dagarna och förverkliga drömmar även innan dess.

 

Jag har flera målbilder kring vad jag vill uppnå och hur jag vill vara som pensionär. Dessa baserar sig mycket på personer jag läst om eller sett. Jag vill t.ex. vara en sån som åker skidor när jag är 90. Eller varför inte snowboard, åtminstone vid 70… Som klättrar höghöjdsbanor med sina barnbarn. Som har styrka och kondis för att gå uppför berg, med eller utan skidor. Och jag vill vara närvarande. På riktigt. Här och nu. Där och då. Och på vägen dit. 

 

Dock är frågan hur jag ska ta vara på mina dagar nu- för att kunna uppnå detta sedan- om jag fortfarande är med då.

 

Sånt tänker jag på idag. På väg till jobbet. Där jag ska jobba mindre nu. Det har jag valt. Mindre pengar men mera tid att själv förvalta över...

 

Och sedan läser jag denna artikel i DN  på lunchen och tänker ännu mer...