Jag minns inte när vi först fick idén att vi skulle testa att cykla nerför ett berg men en helg i september förra året var det dags att kliva upp på downhillcyklar för första gången. Premiärplats Sälen. Vi laddade med trevligt sällskap i form av två andra familjer, god mat och vatten-och-ler-tåliga skor. 
 
Det var väldigt mysigt att komma upp till Sälen, Lindvallen och Skilodgen på fredagkväll. Det hade börjat mörkna och hela området präglades av lugn (och lågsäsong). Nyckeln hämtade man i en låda utanför dörren. Inne på Lodgen satt folk i små sällskap och småpratade i baren, "det stora vardagsrummet" (som var stängd men bjöd på sina sköna sittplatser ändå). Sportklädda människor lastade in väskor och cyklar i lobbyn och stämningen var så skönt soft och gemytlig. Efter lite fredagsmys och uppladdning var det sedan dags att lägga sig och invänta morgondagen... Lördagen, premiärdagen för oss vad gäller att cykla nerför ett berg... Eller downhill som det heter...
 
Vi som cyklade var från 10 år och uppåt och vi gjorde det alla för första gången. Lite nervöst var det, minst sagt. I alla fall för en del av oss... Och inte kändes det bättre när man kom till cykeluthyrningen och fick på sig all skyddsutrustning... "Behöver man alla dessa skydd verkar det ju inte helt ofarligt", började jag, mamman i familjen, tänka medan skakningarna i benen tilltog. (Dock lever jag enligt mottot att det gäller att våga testa saker... Och att inte låta känslorna och rädslorna  ta överhanden... Försöka undvika "känslotänkande"... Även om det känns farligt behöver det inte vara det... Och vill man visa sina barn detta gäller det att själv leva upp till det... Även om det frestar på ibland...)
 
Vi fick på oss "skyddströja" med inbyggda skydd för rygg och armar, rejäla benskydd samt en rejäl hjälm med "båge" fram. Och handskar. Utanpå detta en tröja för att skydda mot stänk. För att ens få på oss allt detta fick vi börja med att ta av en del egna kläder. Sedan försågs vi med cyklar och liftkort och drog ner mot liften i Gustavsbacken. 
 
 
Bara att åka lift med en cykel kändes ju ganska äventyrligt. Det ska dock sägas att personalen var mycket trevlig och hjälpsam. De hjälpte oss med cyklarna och efterhand förstod vi själva hur man ska göra för att få på cykeln antingen på ställningen på sidan av liften eller ovanpå själva liftstolarna.
 
Vi gjorde första åket i Rosa Leden, vilket kan rekommenderas. På vardagar har man instruktörer på plats som kör lite introduktion men detta var ju en helg så vi fick köra efter egen förmåga och eget förstånd. Rosa Leden ska passa alla, från nybörjaren till den erfarne downhillcyklisten. Man väljer själv hur pass man tar i på hoppen och i velodromkurorna... Eller om man väljer bort hoppen och kliver av i de värsta kurvorna... Även Rosa leden kändes dock som överkurs för en del av oss efter första åket men gav ändå mersmak. Alla åkte igen- och blev mer och mer förtjusta. Redan andra åket kändes det mera bekvämt, om det nu kan kännas bekvämt att stå i lite bakåtlutad ställning på en cykel med händerna i ständig bromsposition... Vi hade för övrigt ingen aning om vilken träningsvärk man kan få av att cykla downhill... Bl.a. just i "broms-musklerna". Man ska ju inte bromsa så mycket, men i början blev det lätt att man var "ständigt beredd". Flera av oss höll oss sedan mestadels i Rosa leden både lördagen och söndagen medan andra gav sig på även andra leder. Leden Experium sades också vara perfekt för nybörjare men det håller vi inte helt med om... 

Generellt klarade vi oss dock bra utan några större olyckor. Jag själv ramlade en gång och det var när jag skulle kliva av cykeln i ett "läskigt" parti och råkade felbedöma lutningen så att nedre foten inte nådde marken.  Resultat: Jag ramlade rakt ner i nerförslutningen. Lärdom: det är farligare att kliva av än att åka när det känns läskigt...

När man cyklat en stund (och spänningen  lagt sig lite för de av oss som varit "lite" nervösa) infann sig den underbara känslan av "flow" och intensiv närvaro. Känslan när man styr sin cykel och har fullt fokus på hur man ska ta en kurva eller en backe. Och känslan när man sitter i liften och njuter av lugnet, solskenet, den betagande utsikten... medan lugnet sprider sig även inom en och livet ler.... 

Man fick en mera personlig kontakt med personalen denna tid på året eftersom vi var så få besökare. En eloge till liftvakten som, när jag kom gående ner vid liften, direkt kom fram och undrade hur det gått och om det skett en olycka då jag kom gående utan cykel... (Jag skulle dock bara hämta en väska med fika....)

Helt klart är att vi gärna återvänder för att att cykla i Sälen!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress