Det viktigaste med aktivitetsjulkalendern borde väl barnen få varje dag, året om?

Den här tiden på året får två av bloggens inlägg extra många besök, inläggen om vår aktivitetsjulkalender och den uppgraderade versionen av den.
 
Kortfattad sammanfattning: medan vi hade en adventskalender som "skulle fyllas med något" så gav vi barnen aktiviteter och tillsammans-tid (och småningom uppmuntrans-ord) istället för prylar. De gemensamma aktiviteterna var ibland stora, som ett besök på badhuset, men oftast små. Sånt man kanske ändå gör i adventstid, som att baka, hämta och klä en gran, göra julgodis och läsa en bok eller se en film med jultema. Men det blev tydligare att vi gjorde det, och tydligare att det var något vi gjorde tillsammans. (Fast många saker hade gått fortare att göra själv...)

Jag har ibland sett aktivitetsjulkalendrar ifrågasättas, med argumentet "hur ska man hinna och orka hitta på 24 aktiviteter också mitt i julstressen?"
 
Exakt. Det är det som är problemet. Tiden. Eller bristen på tid. Och orken. Eller bristen på ork. Eftersom det snurrar så fort. Vardagen. Samhället. Jobbet. Allt man ska hinna. Allt man ska vara. Allt man ska ha. För att vara den man vill vara. Eller tror att man vill vara. Och då kan det vara enklare att investera pengar och prylar än tid och ork i sina barn.
 
Och kanske är just det ett viktigt argument FÖR att ha en aktivitetskalender. Med enkla aktiviteter och, framförallt, tid tillsammans. Om man nu absolut måste ha en julkalender. 
 
Fast... det viktigaste jag tänker att man ger sina barn i aktivitetskalendern är ju något de borde få även andra tider på året. Varje dag, året om, behöver barn tid när vi fokuserar på dem. Bara på dem. 10-15 minuter om dagen kommer man långt med. Det behöver inte vara nåt särskilt alls det man gör. Man kanske inte gör nåt alls. Man kanske bara pratar. Det viktiga är att man är där. ÄR där. Är DÄR. Med dem.
 
Men det är alltså tveksamt om vi ens hinner det 24 dagar i december? 
 
 

Mitt "soundtrack" till vårt flytt-projekt: Hurricane Highlife med WDL. Och min förvåning när jag såg videon.

Jag har spelat låten Hurricane Highlife otaliga gånger sedan vi i våras bestämde oss för att ge "drömmen om att flytta till Sälen" en chans att bli verklighet, och det redan i höst eller vinter. Många tankar och frågetecken har snurrat i mitt huvud medan jag lyssnat på låten. Och längtat hem. Home. TIll fjällen. Till snön. Till vidderna. Till något nytt. Efter att vi kastat upp en massa saker i luften och sett hur det landat. Som i en hurricane, en orkan.
 
Nu när nästan alla frågetecken rätats ut och vi snart är på plats i Sälen kom jag på att jag skulle kolla på videon till låten. 
 
Gissa min häpnad och förvåning när jag såg vad som är en central ingrediens i den...
 

Jaså ni ska bo i en lägenhet. Till att börja med då eller?

Det är intressant att det verkar vara så självklart att man "ska" bo i hus, om man har råd att köpa ett (eller kanske rättare sagt har sådan ekonomi att man får låna pengar). Vi har ju nu sålt vårt fina hus för att flytta till Sälen, och vi har efter att ha letat hus där landat i att vi ska bo i en hyreslägenhet. Och detta är (numera) inte ett andrahandsval för oss.
 
Vi tror verkligen att detta är det rätta för oss nu. Inget underhåll att sköta, ingen gräsmatta att klippa, ingen snö att skotta... Men mer tid för att åka skidor, cykla, vandra, fota, skriva, se filmer tillsammans, bara vara...
 
Visst, det kan anses "korkat" att betala bort en massa pengar i hyra istället för att "betala till sig själv" som man tydligen gör när man bor i hus. Fast ärligt talat, vi har inte betalat så mycket till oss själva. Vår boendekostnad i huset har till stor del bestått av att vi betalat räntor samt diverse driftskostnader varav de senare ligger på 3000-4000 kr/månad vilket verkar vara en ganska vanlig prislapp på sånt. Så hur mycket man "betalar till sig själv" beror ju på hur mycket man amorterar- samt hur mycket huset stiger eller sjunker i värde. Och underhåll ska ju också adderas på prislappen per månad för ett hus. Inklusive hushållsmaskiner som går sönder då och då, särskilt om de är av modernare modell för de verkar ju vara programmerade för att gå sönder strax efter att garantitiden tagit slut.
 
Så ja, vi ska bo i en lägenhet. Inte bara till att börja med. Och vi ser fram emot det, och börjar tycka att det är ett billigt sätt att köpa sig tid. Och mera lugn. Och mindre stress. 
 
Lyssna förresten gärna på podden Andra sätt, t.ex. detta avsnitt om tid och tidsnöjdhet

Intensiva veckor, nu är huset sålt och snart börjar det nya livet

I fredags ringde mäklaren. Sista budet var lagt och vårt hus var därmed sålt. Ganska exakt två veckor tidigare satt Matilda och jag på flyget hem från London (en resa som var bokad sedan ett år tillbaka för att vi skulle se Harry-Potter-teatern...) och sedan dess har det rullat på i lite för intensivt tempo här. Och det rullade på intensivt veckorna före London-resan också, bland annat med att fixa i ordning huset inför mäklarfotograferingen.
 
Efter att nästan ha missat tåget hem från Arlanda den där fredagen för två veckor sedan kom vi hem till huset och dagen därpå vaknade vi till den dag då vi för första gången skulle få se vårt nya hem, en hyreslägenhet i Sälen. Med två fullpackade bilar åkte vi de tre timmarna dit, inspekterade lägenheten, slevade i oss Billys panpizza som lunch och sedan... skjutsade vi Anton till Tandådalens backar eftersom det gick rykten om att det fanns rails pch boxar att åka på där fast skidbackarna ännu inte var igång. Det kändes väldigt gott i hjärtat att se honom komma hem några timmar senare, skjutsad av en kompis och hans pappa. Hem. Hem till ett nytt hem. Hem till ett hem och ett liv vid ett fjäll. 
 
I övrigt var det fullt ös hela helgen med att installera oss så gott det gick i lägenheten eftersom maken sedan skulle börja bo där. På söndag kväll åkte jag och barnen motvilligt hem till huset och på måndag började maken sitt nya jobb på Skistar.
 
Under veckan började jag sedan förbereda för visningen av huset på lördagen, och på torsdagkväll kom maken hem tilll huset så vi kunde hjälpas åt på fredagen och halva lördagen. Och ändå blev det galet stressigt på slutet. När mäklaren kom strax innan visningen ramlade vi ut genom dörren som två trasor. På eftermiddagen hann vi möjligen vila lite, det är knappt att jag minns vad vi gjorde då. Sedan på söndag var det fullt ös till Ikea för att handla möbler till lägenheten som maken tog med sig dit medan vi andra åkte hem och laddade för nästa visning som blev på tisdagkväll, Budgivningen drog dock igång redan på måndagen och det blev en spännande sådan. Och så har det i övrigt varit vardagliga göromål som ska göras och ett jobb som ska skötas och barn som behöver prat-tid med närvarande förälder och energideklaration och annat praktiskt som ska fixas...
 
Men nu börjar vi se målet! Snart är vi alla på plats! Nu ska vi bara... packa resten och sälja lite mer grejer och... hinna vila lite... 
 

Att råda bot på retroaktiv shoppingångest

Retroaktiv shoppingångest har bland annat Minimalisterna skrivit om. Det är ju lätt att drabbas av det tillståndet när man rensar. Fastna i tankar på hur mycket något har kostat en. Och få ångest över det. Och därför ställa in saken i skåpet igen, eller hänga in klädesplagget i garderoben. Tills nästa gång man rensar. Då man igen drabbas av samma retroaktiva shoppingångest. Över samma pryl eller samma klädesplagg.
 
Men.
 
Det finns ett botemedel. Och det är effektivt.
 
Gör dig av med skiten.
När du inte ser den ägodel som ger dig retroaktiv shoppingångest så kommer du antagligen att glömma att du har haft den. Och slösat pengar på den. Och därmed slipper du ångesten. Åtminstone över den ägodelen.
 
Fortsätt till nästa!
 
Och var försiktig med vad du skaffar dig framöver...
 

Vårt tips på hotell i London: qbic hotels

Vi är verkligen inga vana London-resenärer. Jag har dock förstått att många London-hotell kan vara både dyra och "sunkiga". Förra gången vi var där bokade vi en lägenhet via airbnb som visserligen funkade- men som definitivt inte var lika fräsch som på bilderna. Nu bokade vi hotellet qbic, som ligger några kvarter från Tower-området och några minuter från t-banestationen Aldgate East.
 
Vår recension:
+Roligt hotell med lite annorlunda inredning.
+Fräscht.
+Nära t-banan.
+Nära en mataffär, en liten Tesco-affär ligger nästan rakt över vägen. Smidigt om man t.ex. vill handla med sig en färdig macka eller kall dricka till hotellrummet på kvällen.
+Miljötänk.
+God frukost. Frukosten kan dock hamna på minuslistan för en del barn, det fanns t.ex. ingen "sockeryogurth" och osten skar man med kniv istället för med hyvel. 
+Ok pris. De har ofta olika erbjudanden. 
 
De minus vi kan komma på, och som förhoppningsvis var olycksfall i arbetet:
-Vi hade bokat MED frukost men av någon anledning fanns vi ändå inte med på "frukost-listan" vilket vi fick diskutera flera av morgnarna.
-De var snåla med att fylla på toalettpapper i rummet. En skitsak, kan tyckas, Men en skitsak som jag bli allvarlig... :) 
-Man ska helst vara någorlunda bekväm i varandras sällskap för att dela rum, dörren till toaletten går nämligen inte att stänga helt eftersom det är en skjutdörr med glipa.
 
Sammataget bor vi gärna på hotellet igen! Klicka gärna in på deras hemsida för att läsa och se mer! Hotell-konceptet finns för övrigt även i Amsterdam.
 
 
 
 
 
 
 

Harry Potter and the cursed child-teatern och varför Matilda och jag är i London just nu

Om jag hade vetat vad jag vet idag så hade Matilda och jag antagligen inte varit i London just nu. Jag tycker nämligen att det är lite stressande att åka bort när man är mitt uppe i en flytta-städa-rensa-styla-säljahus-flyttatillägenhet3timmarbort-process. Men när jag bokade resan så visste jag inte att vi skulle flytta till Sälen i november-december 2016. Resan bokades redan förra hösten, dagen då biljetterna till pjäsen Harry Potter and the Cursed Child släpptes. Dottern Matilda är ju en stor Harry Potter-fantast och förra sommarens resa genom England och Skottland i Harry Potters fotspår (se bloggens Storbritanien-kategori) skulle nu kompletteras med att se hur det gått för Harry & co ca 20 efter böckerna/filmerna. 
 
Pjäsen är indelad i två delar och vi valde att se båda delarna samma dag. Detta visade sig vara ett smart drag. När man sett del 1 ville man verkligen se del 2 så snart som möjligt. Och det var fullt drag på scen hela tiden så det kändes inte alls som att man suttit och tittat i fem timmar (med en lång paus mellan del 1 och del 2 så man hann gå och äta). Jag ska inte "spoila" för mycket om pjäsen, och jag ska följa uppmaningen om att #keeptheseecret. Men jag ska säga att det verkligen var en sevärd pjäs! Bra skådespeleri! Vackert och mäktigt "scen-språk", både visuellt och musikmässigt! Grymma specialeffekter, man undrar verkligen hur de gjorde vissa saker! Och en intressant handling. Inte minst att se hur även Harry Potter kämpar med sitt föräldraskap. Som väl de flesta föräldrar gör, på ett eller annat sätt. Jag tycker också att pjäsen väldigt fint beskriver hur man kan bära med sig (och kämpa med) sitt förgångna. Och hur man kan få på sig förväntningar om att vara på ett särskilt sätt för att t.ex. ens föräldrar är det. Och jag tar med mig orden om att kärleken kan göra en blind för vem man har framför sig. Och att man kanske försöker ge sina barn vad man själv behöver, istället för vad DE behöver. 
 
Jag kan varmt remommendera denna pjäs, och jag skulle själv gärna se den igen! 
 
 

Det är ju roligast att blogga om saker som går bra men...

...det ger ju lätt en skev bild av verkligheten...
 
Just nu skulle jag t.ex kunna skriva om en skrivtävling jag inte vann, ett stipendium jag inte fick,  ett dåligt samvete över att i nuläget inte hinna med barnen i den utsträckning jag vill o.s.v. Men sånt är ju inte så kul att skriva om...
 
...hälsar jag från en bänk i London där jag sitter och är trött och längtar hem och låter bli att lägga ut en glad-bild på sociala medier...
 
 

London och en repris på London Zoo

Mitt i packa-rensa-flytta-styla-stressen drog dottern och jag till London, bland annat för att gå på Harry Potter-teatern. Det första vi gjorde var dock att fly från storstadspulsen och bege oss till Londons Zoo som vi tyckte mycket om när vi var där förra sommaren. Då var vi lite stressade eftersom vi skulle till Madame Tussauds efteråt, men nu tillbringade vi hela dagen på zoo.
 
Denna gång var det dottern som höll i kameran och det återstår att se hur mycket av resultatet jag kommer att få tillgång till... Bra bilder blev det i alla fall, inte minst med tanke på hur lite intresse hon hittills visat för kameror...
 
 
 
 
Visa fler inlägg