"Hit måste vi åka igen i höst!" sa vi när vi var på utflykt till Njupeskär i somras. Och nu är det höst. Och i söndags var vi dit. Förra gången gick vi "bara" fram till vattenfallet, den här gången gick vi upp runt och bakom. En "lite mer teknisk stig" som man säger i cykel-kretsar när det är stenigt som 17. Men utsikten var verkligen värd sten-balanserandet!
  
Välkommen! verkar denna säga när vi ska börja gå.
 
 Vattenfallet nerifrån, men man kan gå närmare nere! Det gjorde vi förra gången men inte nu.
 
 På väg upp till övre delen av vattenfallet. Vissa är snabbare än andra och sitter och väntar...
 
 Jag. Långsammast.
 
Ledmarkeringar...

 
Utsikt. 
 
 
Såhär ser det ut "uppe bakom fallet". 
 
 
 
  
Yes! Äntligen Njupeskär igen! 
Jag är en sån som haft svårt att säga nej till saker. Dels för att det är mycket som år roligt- så jag vill ju göra det. Dels för att jag känt sig bra/duktig/viktigt/efterfrågad när jag tillfrågats om att vara med på eller göra saker. Och dels för att jag varit rädd för att andra ska tycka och tänka något negativt om mig om jag säger nej.
 
Det är klart att jag sagt nej ibland, men jag har varit för dålig på att lyssna på vad JAG verkligen VILL säga ja och nej till. Förra våren kände jag dock att jag fick "nog" av flera saker som jag redan var engagerad i och som kostade mig mycket energi utan att ge något tillbaka. Jag sa nej. Det var besvärligt för andra, men jag stod på mig. Och så var det inget med med det. Mitt nej blev accepterat. Jag blev accpterad fast jag sa nej.
 
Det gav mersmak...
 
 Stopp och nej tack... Det där är inte min led...
Ibland är det skönt att ta liften upp- och nerför berget, inte minst när man ändå har ett säsongskort liggande i fickan. En sån vandingstur gjorde vi förra lördagen. Höstfärgerna börjar smyga sin in i naturen nu och luften börjar bli sådär härligt höstigt frisk och klar. Och vi gick rätt långt fast vi skippade att gå upp och ner för slalombacken :)