I både samtal och intervjuer kring boken Superhjälte-mamman flyger in i väggen (och annars också) har jag refekterat kring vad det gör med oss att dagligen ta del av filtrerade "best-off"-flöden från andras liv på Instagram. Även om man med förnuftet vet att det bara är valda delar man får se så är det lätt att påverkas känslomässigt och tycka att ens eget liv är grått och trist i jämförelse. Mer ofiltrerat. Inte samma lyster, och livet innehåller ju så mycket mer än de där "best-off"-ögonblicken. 
 
När jag har pratat om detta har det dock gnagt i mig att mitt eget Instagram-flöde också består av en massa "best-off"-ögonblick. Det är ju liksom dom stunderna som är roligast att dela. 
 
Jag har dock bestämt mig för att försöka nyansera flödet mer. Lägga ut fler vanliga vardagsbiler. Men det är svårt! Bland annat för att jag gillar "estetiskt tilltalande" bilder. Och för att vissa saker är svåra att lägga ut som "ögonblicksbilder" eftersom det är svårt att kort beskriva en del saker utan att det känns konstigt och fel. Eller kanske mest naket och självutlämnande? Som när man är trött och flippar ur över en skitgrej som någon i familjen råkar göra eller säga och häver ur sig dumheter som man sedan får ångest över och bittert ångrar medan man tänker på hur värdelös man själv är. Sånt är inte så himla kul att skriva om. Så det kanske jag inte står ut med att göra. Och vad skulle man förresten lägga ut för bild? Snorpappren man snutit sig i medan tårarna rinner? Ofiltrerat och utan estetiska anslag? Det bär mig emot. Fast kanske skulle det vara bra för oss att få ta del av lite mer av det mörka. I lagom mängd. Jag tillbringar ju dagarna med att prata med människor om de jobbigare sakerna i deras liv. Som de ofta tror att de är ensamma om. Och de sakerna skulle antagligen vara lättare att bära om de visste att fler kämpar med samma eller andra saker. Ingens liv är ju alltid ljust och lätt. Fast det man kan tro det när man scrollar Instagram-flödet. 
  
Hur som. Inga snorpapper än, men lite mer blandat har det i alla fall börjat bli på @aktivadagar_och_viktigapauser.
 
 

Jag har själv varit mycket som Superhjälte-mamman i boken. Att ta det lugnt har aldrig varit min starka sida. Snarare tvärtom. Och jag har sett det som något bra att köra på i full fart. Inte behöva pausa. Jobba vid sidan av heltidsstudier. Studera vid sidan av heltidsjobb. Ha en fullbokad kalender och en lika fullbokad semester. Säga ja till saker utan att tänka efter. Ta på mig extra ansvar. Driva frågor. Engagera mig. Prestera och vara duktig. Alltid kunna lägga i en högre växel. Alltid orka lite till. 

Klipp ur boken från provläsnings-sidan.
 

I efterhand förstår jag att jag antagligen har haft så fullt upp att jag inte känt att jag varit trött. Inte förstått att jag behövt pausa. Men det gick bra. Länge gick det bra. Det brukar göra det även för de som flyger in i väggen. Själv lyckades jag stoppa innan jag kraschade in i den. Hur nära jag var vet jag inte. Det kan man inte veta. 

Hösten 2016 gick jag till vårdcentralen med diverse märkliga symptom som jag innerst inne förstod handlade om stress. Och det var precis vad den kloka läkaren, som även kände mig som psykolog, sa till mig. ”Du är vidbränd”, sa han också. ”Du ska vara rädd om dig så du inte blir utbränd”.

Men mest lyssnade han, så jag kunde höra vad jag själv sa och tänkte. 

Jag hade länge flugit för fort då, men det var inte läge för att pausa. Jag hade dock bättre tider i sikte- om jag bara orkade hela vägen dit. Vi hade bestämt oss för att flytta till Sälen. Hela våren och sommaren hade tusen frågor snurrat runt i mitt huvud medan jag lyssnade på Hurricane HighlifeFlera gånger den hösten tänkte jag att ”Jag kan inte pausa nu för då kommer jag aldrig att komma upp i det här tempot igen”. I efterhand fattar jag att jag gick på reservbatteriet.

Julen 2016 var hela familjen äntligen på plats i vårt nya hem i Sälen, efter särbo-liv och stegvis flytt under november och december. Våren 2017 var det allra sista klart med att tömma och sälja huset. Då gick luften ur mig och jag var tröttare än jag varit på länge. Kanske någonsin? Jag kände inte igen den energilösa versionen av mig själv. Skulle även jag bli en av de som kraschade in i väggen? Och som gjorde det när tillvaron äntligen lugnat ner sig? Varför grät jag för ingenting nu när allt äntligen var som jag ville ha det? Varför funkade inte minnet och magen, varför kunde jag inte organisera saker längre och varför sa jag så ofta fel ord? 

Samtidigt försökte jag landa på mitt nya jobb, som psykolog på Sälens vårdcentral. De flesta av mina patienter hade stressrelaterad psykisk ohälsa. Vi skrev listor på vad som föregått deras stress-symptom eller utmattning. En massa jobb, aktiviteter och projekt, och nästan ingen återhämtning. Precis som mitt eget liv ofta och länge hade sett ut. I mitt huvud rullade mina egna listor och jag förstod att jag antagligen var eller varit närmare väggen än jag fattat.

Jag hittade på liknelser och metaforer där jag t.ex. jämförde patienternas energibatteri med ett dåligt laddat mobilbatteri- som dessutom är opålitligt och töms när det kommer ut i kylan (mobilen) eller drabbas av stress-påslag (energibatteriet). Patienterna visste förstås inte att jag pratade mycket utifrån egen erfarenhet. Samtidigt läste jag allt jag kom över på temat stress och utmattning, och började inse saker jag borde ha insett långt tidigare. Medan jag fortfarande blundade för symptom och körde på med full gas. 

Där någonstans dök Superhjälte-mamman upp i mitt huvud. 

ETT syfte med boken är att berätta om utmattning för barn som har någon i sin närhet som drabbats av utmattningssyndrom. Men egentligen vill jag mycket mer än det. Jag vill även bidra till att sprida ”budskapet” om vikten av att pausa, vila, få återhämtning och fylla på energi. Att ha balans på sitt energikonto, att inte bara göra uttag utan även insättningar. 

Jag vill även betona att man i många fall KAN stoppa processen INNAN man flyger in i väggen. De flesta har ju känt av symptom innan de kraschar. Ändå har de inte bromsat, i alla fall inte tillräckligt kraftfullt. Eller så har det redan varit för sent. Det tar tid att bromsa när farten är hög...

Många har "växlat upp och gasat" istället, och i allt större utsträckning prioriterat bort sådant de behöver för att fylla på energi och ha balans.

Hade jag själv fortsatt som förr så hade jag antagligen flugit in i väggen förr eller senare. Men jag hade turen att vakna till och väja undan innan jag var framme vid den. Och det tror jag att fler kan göra, om man lyssnar på sig själv och ser att man har ett val. Det har inte alla och det har jag all respekt för, men vi är många som faktiskt åtminstone i viss mån kan välja. Och vi kan hjälpas åt att lyfta dessa frågor- och bromsa.

Stress och utmattning är ju dock inte bara ett individproblem. Verkligen, verkligen inte. Det handlar i allra högsta grad även om arbetsmiljö och samhällsklimat. Med boken vill jag även väcka tankar och diskussioner kring sånt. Vad händer t.ex. med oss när vi jämför våra egna liv med filtrerade "best-off-"ögonblick från andras liv på Instagram? Vad händer med hjärnor som aldrig pausar eftersom det alltid finns nåt flöde att scrolla igenom? Vad händer med barn och unga som inte heller vilar, och som inte ens uppmuntras till att vila när de har lov utan istället får veta vilka läxor och prov de har veckan efter lovet? Hur påverkar press och stress och dagens stränga betygssystem barn och unga? Hur mycket får vi idag betala för alla de nedskärningar och inbesparingar som gjorts inom offentlig sektor under de senaste 10-15 åren? Vad gör det med en om man dag efter dag ska vara representant för en verksamhet man inte längre kan stå för? O.s.v. O.s.v. O.s.v. 

Jag är oerhört tacksam för att jag fått träffa de som inspirerat mig till denna bok, men jag önskar innerligt att de hade sluppit krascha. Och jag hoppas innerligt att boken, och pratet runt den, kan få någon (helst många) att slippa krascha. 

Nu försöker jag själv fortsatt landa i ett nytt sätt att vara och leva. Precis som Superhjälte-mamman. Det är så mycket man inte hinner se när man flyger för fort. Och det är svårt att höra sin egen röst  i fartvinden.  

Det är möjligt att någon tycker att jag numera är lat, är för mycket ledig eller säger nej för ofta. Det är okej. Jag vet varför, och jag har bestämt mig för att lyssna på mig själv. 

Flatruet. Jag har sett det på bilder på facebook. Fattat att det är ett fint ställe, där vid landets högst belägna allmänna väg. Men det går ju inte att fullt ut fatta innan man själv är där. Med fjäll åt alla håll medan man vandrar fram över fjällplatån. Med tystnaden. Vinden. Vyerna. Vackerheten.
 
Vi måste tillbaka. Hit måste vi tillbaka.
 
Och så blir det redan dagen efter, när vi egentligen tänkt göra något annat men en av ungdomarna säger 
-Vad ska vi göra idag? Kan vi inte åka till samma ställe som igår? 
 
Det är inte bara i mitt hjärta Flatruet har tagit plats...