Kortfilm: Utmaningen- en film om den sjuka jobbstressen

 
Mitt nya jobb väcker så mycket tankar och jag hittar så mycket bra material att använda. Så jag tänkte dela med mig av lite godbitar här också. Först ut är denna film. 
 

Vad ska jag jobba med nu? Och hur kommer det att påverka mitt övriga liv?

När vi bestämde oss för att  flytta till fjälls var jag beredd på att få pendla 8-9 mil enkel väg till närmaste större ort (där jag vet att det finns flera lediga jobb som jag skulle kunna söka och få). "Om man jobbar deltid och dessutom delvis kan jobba hemifrån kanske det kan funka. Då behöver man ju inte resa bort två-tre timmar om dagen varje vardag".
 
Sedan hände det helt oväntade. Ett ledigt jobb på vårdcentralen nere i byn. 9 minuters promenad från där vi bor. Jag sökte och fick jobbet. Jag ska alltså arbeta som vårdcentralspsykolog med barn, ungdomar och vuxna med oro, ångest, depressioner, kriser och annat som drabbar de flesta av oss någon gång i livet. 
 
Jag tror att detta jobb kommer att påverka och beröra mitt övriga liv mer än andra jobb jag haft. Bland annat för att jag anser det rimligt och viktigt att själv försöka "leva som jag lär". T.ex. vara fysiskt aktiv (även för att psyket mår bra av det). Våga testa att göra nya saker och göra på nya sätt även när det känns svårt och läskigt (eftersom det är så man jobbar vid många tillstånd med psykisk ohälsa). Ägna tillräckligt med tid åt återhämtning och avslappning (som är en ständig utmaning för många idag, inte minst i en trakt där arbetet är säsongsbetonat och många är egenföretagare). Tänka på och låta mig påverkas av vad mina val idag gör med mig på längre sikt (eftersom vi, inte minst vid psykisk ohälsa, gärna väljer det som känns bra på kort sikt men som inte alls gynnar oss på lång sikt). O.s.v. Det är ju inte så att dessa saker är nya för mig, men de blir ännu viktigare nu. Aktiva dagar. Aktiva val. 
 
Dessutom kommer det antagligen att vara speciellt att jobba med det jag gör på en så liten ort. Det kommer antagligen att hända att folk inte låtsas känna igen mig på Ica. Det kommer antagligen att hända att folk vill prata om sina problem med mig på Ica. Och det kommer antagligen att hända att jag träffar personer privat som jag tidigare träffat genom arbetet, och vice versa. Hur man hanterar det var även en fråga vi diskuterade på anställningsintervjun. Vilket påminner mig om hur synd det är att det fortfarande är så komplicerat, detta med psykisk ohälsa. Fast det drabbar oss alla, mer eller mindre och på ett eller annat sätt nån gång i livet.
 
 
 

-Ska ni också åka hem på söndag? -Nej, vi bor här.

Då och då uppstår samtal med okända personer i liften. Som igår när två barn frågade om vi också ska åka hem på söndag.
-Nej. vi bor här, svarade vi. 
 
Och tänkte ännu en gång på hur overkligt, konstigt och häftigt det känns att vi faktiskt gör det nu. 
Att barnen kommer hem från skolan med bussar som står det Sälenfjällen på. 
Att Anton tar med sig skidorna till skolan flera dagar i veckan och stannar några timmar i skidbacken på vägen hem.
Att vi kan titta ut genom fönstret hemma för att bedöma vädret i Lindvallen.
Att maken jobbar med att serva stuggäster på fjället och jag jobbar med att serva fjällbor och säsongare med psykisk ohälsa.
Att vi i sommar kommer att ha helt andra möjligheter att cykla i Rörbäcksnäs och vandra i och cykla nerför fjäll.  
Att alla de platser här som bär på minnen från våra besök nu är en del av vårt "hemma". 

Nu blir vi kvar när turisterna åker hem...
 
2