Länktips: Nina Björk: 07.03.25

Tack vare Onkel Toms Stuga så hittar jag denna text från 2007. På den tiden var jag antagligen inte mottaglig för den. Jag hade förmodligen fortfarande fullt upp med att sukta efter och skaffa mig saker. Saker som jag nu håller på och rensar ut ur mitt hem och ur mitt liv. Men inte för att skaffa nytt. Utan för att bo på mindre yta. Med bara det vi behöver. I en hyreslägenhet jag inte ens sett än. Jag som är så petig med hur saker ser ut. Eller varit?
 
Som det står i texten: 

Vårt hem börjar bli ganska trasigt. Golvlampan har revor i skärmen. Soffbordet står på rangliga ben och matsalsstolarna är udda. Därför har jag skrivit en lista: "Att köpa när vi får pengar." 

I dag rev jag den listan. Jag har ändrat mig. Jag ser inte längre allt trasigt och smutsigt och lånat i den privata bristens ljus. Jag ser det som en politisk motståndshandling. En nöjd människa är ett hot mot vår ekonomiska och politiska ideologi. Jag ska bli den människan.

 

och
 
Vi har byggt ett samhälle där vi måste vara missnöjda med gamla köksbord och ärvda kusinkläder till barnen. Vi har byggt ett samhälle där vi måste drömma om isskåp och dressingrooms. Vi har byggt ett samhälle av skitdrömmar. Det är bara att inse. Jorden har redan insett det. Den reagerar med värme. Hur vi reagerar på den värmen avgör framtiden. Det låter stort och dramatiskt. För att det är stort och dramatiskt. Nu står vi här. Och jag köper i alla fall inte en fondtapet.
 
Läs gärna hela texten! 

Nostalgiskt värde är inte detsamma som ekonomiskt värde

En av de svårigheter som möter en när man rensar hemma är att vissa saker är svåra att göra sig av med för att de har ett nostalgisk värde- som man på nåt totalt ologiskt sätt tycker att man borde få en ekonomisk ersättning för. Men bara för att ett par slitna skidbyxor har ett högt värde för mig av nostalgiska skäl så har de ju inte ett högt värde för någon annan. Varken ekonomiskt eller känslomässigt. Den personen har ju inte varit med på de skidturer och upplevelser som jag har haft i de där byxorna. (Eller vad det nu kan vara, byxorna är bara ett exempel.)
 
Men upplevelserna har jag ju ändå haft och de finns ju kvar i mig fast byxorna lämnar mig. 

Äntligen tog vi oss lite längre ut på Sälen-fjället!

I helgen drog vi till Sälen med husvagnen. Äntligen tog vi oss lite längre ut på fjället! Sälen är ju inte Abisko, men det är fint i Sälen också! Och finns mycket att upptäcka, inte minst för oss som är vandringsnybörjare. Dock hade vi inte så bra vandringsskor vilket begränsade oss lite. Men det blir mera vandring framöver! Jag hoppas dessutom att vissa familjemedlemmars fötter snart vuxit klart så vi kan investera i rejäla vandringskängor. (Tips?) Hittills har vi vandrat så lite att det känts bortkastat med dyra skor som är urvuxna ett år senare. Eller några månader senare, det är helt galet vad tonåringars fötter kan växa fort. Men snart så! 
 
På lördagen hade vi med oss en hyrd hund, numera en vän. 
 
 

Det händer grejer i Bjursås!

Efter konkurs och flera års ovisshet kring framtiden så har skidanläggningen i Bjursås nu fått ny ägare och ledning! Det ska bli spännande att följa utvecklingen. Bjursås kommer alltid att ha en särskilt plats i våra hjärtan. Det var där vi kom på att vi skulle börja vintercampa, där vi gjorde vår första säsong som vintercampare och där vi för första gången på allvar började fundera på och prata om att bo närmare fjällvärlden. Och det var där jag började skriva mina böcker och lärde mig åka ankarlift utan att vara rädd. 
 
Bjursås för några vintrar sedan.
 

Att rensa och att möta den man var, den man är och den man vill bli

Man kan möta olika typer av svårigheter när man ska rensa ut saker ur sitt hem och ur sitt liv. En av dem är att man kommer att hitta och behöva hantera många ägodelar som påminner en om den man en gång var. Och av nostalgiska skäl kan det ibland var svårt att göra sig av med de sakerna. Men min studenttid, mina första möten med min man och alla åren med våra barn kommer ju inte att försvinna för att SAKERNA som påminner om dem försvinner. Minnena finns kvar, och det som den tiden gjort med mig finns kvar inom mig. Jag är den jag är till stor del tack vare det som varit. Livet har slipat till mig till den jag är idag.
 
Den jag är idag möter jag också när jag rensar bland prylar. Men jag vill inte fortsätta vara sådan. Däremot vill jag ta med mig de erfarenheterna till nästa fas i mitt liv, och det är antagligen just de erfarenheterna som gör att jag vill vidare. Med färre prylar runt mig. Och utan de prylar som nu tar energi från mig. För att de finns runt mig och ska skötas och hanteras. 
 
Jag vill att mitt hem framledes ska vara ett fungerande "basläger" för utflykter och utomhusliv. Jag vill att mitt hem ska vara lätt att sköta, så jag kan känna att jag är klar med saker. Att det är färdigstädat. Färdigplockat. Och finns tid och kraft kvar för att ägna mig åt kreativa saker som att skriva och fotografera. Lite som i husvagnen, fast lite större. Men mindre än det vi bor i nu. Och utan en trädgård som ständigt ger mig dåligt samvete och dränerar mig på energi fast jag inte ägnar mig åt den.
 
Rensandets resa kan också innebära att säga farväl till den person man trodde att man ville bli, men inser att man inte vill bli. Under resans gång har jag hunnit drömma om andra hus än det vi har. Som vackra sekelskiftehus, byggda av gedigna utvalda material som ska hålla i många hundra år. Jag är fortfarande knäsvag för den typen av hus, och ägnade mig i somras åt att drömma om ett specifikt hus och läsa på om byggnadsvård för att kunna ta hand om det ifall det skulle bli vårt. Tills jag insåg att jag faktiskt inte vill lägga tid och energi på ett renoveringsobjekt. Att det inte är det min man och jag ska ägna oss åt när våra barn småningom flyttar hemifrån. Och att jag kanske inte ens vill äga mitt boende framöver. Vi har ju bott i vårt nuvarande hus i många år nu sedan vi byggde det, och vi är fortfarande inte klara med allt. Jag kanske inte ens är en sån som ska bo i ett hus. Eller jag var det, och jag är det, men jag tror inte att jag vill bli det. 
 
Att målbilden alltmera klarnar, att alltmera se framför mig hur jag vill vara och leva, gör det lättare att rensa. Att mer och mer släppa taget om den jag var och den jag är. För att kunna bli den jag vill vara. 

Lite upptagen med att pussla med livspusslet...

...så därför är det lite tyst här på bloggen. Tids nog kanske tankarna får ta plats i ord även här. Eller resultatet av dem. Hemma har vi pratat och pratat och pratat. Det handlar dels om familjens val och dels om mina egna val, och om en massa pusselbitar som vi fortsatt vrider och vänder på. Men bilden börjar klarna. Fast ibland får man ju även flytta om några pusselbitar som man trodde att man hade satt på rätt plats. 
 
Avesta Art, jag framför ett konstverk som handlar om "hur liten yta en människa kan klara sig på".
Svar: Väldigt liten. Ungefär som en husvagn. Passande eftersom husvagnslivet bidragit till den inre resa vi nu befinner oss på, där vi bland annat ifrågasätter antalet ägodelar vi har och håller på med projektet att downsiza både antalet ägodelar och ytan vi bor på.  
 

Vi besöker Avesta Art 2016

Igår var vi på Avesta Art, konstutställningen i det gamla järnverket i Avesta. Temat och konsten varierar från år till år och årets tema är Struktur.
 
Om årets utställning, från Verkets hemsida
 
I det gamla järnverket var struktur viktigt. Väl utvecklade teknologiska system gjorde att produktionen löpte på smidigt. Var och ens roll var tydlig och rytmen i varje syssla följde en utstakad ordning inarbetad i arbetarens kropp, systematiserat, nästan koreograferat. En strikt hierarki löd med brukspatron överst i ledet och arbetaren längst ner. Kvinnorna hade sin dagliga rytm i byn, tog hand om barn och hushåll. Avesta Art 2016 belyser just strukturer och dess många facetter. Exempel som gestaltas är strukturer relaterat till det sociala, till samhälle, språk, naturvetenskap, textur, teknik, makt och kön. Det speglar det sätt vi dels organiserar världen, gör verkligheten mer begriplig, kategoriserar, klassificerar, skapar mönster och når förståelse men fungerar såväl som inkluderande även exkluderande och normgivande.

Överdriven kontroll, maktmissbruk, strukturellt våld, diskriminering, social misär, segregation och intolerans är exempel på urspårade faktorer i ett system. Parallellt med detta finns ett sökande och uppbyggande efter något gemensamt, en önskan om förståelse, delaktighet och att hitta mening, en balansakt. Delens roll i helheten, var och ens relation till ordningen, vardagens djupt förankrade system. Naturvetenskapliga krafter, mikro-makrovärldar uppenbaras för oss, naturens egen ordning men även underliggande kaoskraft synliggörs. Civilisationer och kulturer har genom tidens lopp på olika sätt rests, formats, transformerats och raserats, ständigt söker man nya vägar, uttryck och metoder att upprätthålla ordning och struktur. Avesta Art bjuder på ett möte med konst i skiftande uttryck, tekniker och infallsvinklar på ämnet. I utställningen medverkar 16 internationella konstnärer.

En konstutställnig som denna låter sig inte fångas i bilder och ord, så jag rekommenderar att du skyndar dig dit för att uppleva den. Ja UPPLEVA, inte bara se... Du har tid på dig fram till den 18 september.

Själv berördes jag extra mycket av hur berättelser om världens tillstånd och kampen för allas mänskliga rättigheter flyttat in i det gamla bruket. Och trots det tunga temat förmedlas ändå hopp.

 

Konstens möte med den gamla bruksmiljön är alltid lika häftig att uppleva. Med alla sinnen.
 
Ett virkat hus. Som attackerats, precis som i de berättelser konstären Olek fått höra från syriska kvinnor som hjälpt henne med att virka andra konstverk. Attacken av det virkade huset kan man ta del av på en stark film på väggen bredvid huset. 
 
 
Kvinnors kamp för rättigheter vi idag tar som självklara lyfts fram. Men de rättigheterna är fortfarande inte självklara överallt. Och även här, hos oss, finns mer att kämpa för. 
 
 
Syra. Kan skapa vackra konstverk, som här på rostiga plåtar. Och kan förstöra kvinnors ansikten och liv. För att de inte velat lyda. Konstnären själv är en av dem som drabbats. 
 
Kloka ord på gamla slaggstensväggar.
 
 
Spöklik stämning i de gamla lokalerna.
 
Fotografiet av arbetare för ca 100 år sedan. Alltid lika gripande. Många av dem var ju bara barn. Och så är det ju fortfarande på många ställen i världen. Barn som gör farliga arbeten. 
 
Visa fler inlägg